Trots att man under november 1940 löst de första motsättningarna gällande den praktiska tillämpningen av fördraget, hopade sig ytterligare svårlösta frågor. En av dem hade uppenbarat sig redan den 12 oktober, då konsulatet i en skrivelse till landshövdingen begärde omfattande minsvepningar i åländska vatten.
Av de mineringar som lagts ut hösten 1939 hade man redan tidigare avlägsnat alla utom två: ett mindre i Kökarsfjärden och ett större öster Märket (49 respektive 340 minor). Isar och stormar hade dock redan kraftigt reducerat båda fälten.
Den 23 oktober inleddes svepningen i Kökarsfjärden, där tolv minor flöt upp och kunde desarmeras, medan en exploderade i svepet. Vid kontrollsvepning den 3 november påträffades dock ytterligare en mina, som av isen flyttats långt åt sidan.
Fyndet ledde till ännu en kontroll, och först den 17 december kunde ett gemensamt protokoll undertecknas av kaptenlöjtnant Tirkkonen respektive Pirogov och Savvin.
Den 5 november inleddes så arbetet ute vid Märket, men på grund av dåligt väder och av att utrustningen inte lämpade sig för minsvepning ute till havs, drog arbetet ut på tiden. Redan den 21 november hade Orlenko därför tröttnat, och sände åter en skrivelse till landshövdingen.
Där påpekade han att arbetet gick alltför långsamt, och krävde att ytterligare enheter måste sändas till Åland. Ärendet gick därefter vidare till Helsingfors där minister Zotov i en formell verbalnot krävde att styrkan med det snaraste måste ökas 2-3 gånger.
Först den 19 december kunde minröjningen avslutas i norra Ålands hav. Då hade man oskadliggjort totalt 65 minor, varav 50 hade flutit upp och kunnat desarmeras. De två sista dagarna hade därtill tjänstemän från konsulatet kunnat följa arbetet på plats, trots det kom Orlenko med ytterligare tilläggskrav.
Nu måste även farlederna förbi Eckerö kontrollsvepas – detta trots att där aldrig funnits några minor. Konkret handlade det om farleden Signilskär-Storby brygga, farleden nord-syd väster om Eckerölandet, samt farleden nord-syd väster om Signilskär och Yttre Borgen.
Naturligtvis påträffades inga minor, men noterbart är att just dessa farleder skulle ha används av den sovjetiska landstigningen hade genomförts (se del 6). Ett gemensamt protokoll kunde dock slutligen undertecknas den 21 december av Tirkkonen, Pirogov och Zvetkov.
Nästa fråga gällde ett tiotal luftbevakningstorn och några kvarvarande baracker. Orlenko krävde att de alla skulle förstöras, medan man från finländsk sida hävdade att de behövdes för sjöbevakningens behov. I praktiken demolerades samtliga torn under november, men protokollet undertecknades först i februari 1941. Ifråga om byggnaderna slutade det i en kompromiss, så att barackerna på Storklubb och Enskär, liksom tegelbyggnaden på Kökar, lämnades kvar som bostäder för sjöbevakarna.
Den enda kvarstående frågan var nu hur man skulle dokumentera att Åland var demilitariserat. Konsul Orlenko begärde att resultatet skulle konstateras i särskilda protokoll, som analogt med de tidigare undersökningsprotokollen skulle undertecknas av såväl den finske som den sovjetiske företrädaren. Han ville också att protokollen skulle upprättas områdesvis, alltefter arbetet fortskred och enskilda områden blev klara.
Detta gick regeringen i Helsingfors med på, och den 16 november gavs därför fullmakt åt överstelöjtnant Ehrnrooth att underteckna för finländsk räkning, detta eftersom han redan ledde demoleringsarbetena på plats på Åland.
Men oväntat hamnade man istället i en fyra månader lång tvist. Under mellantiden lyckades konsulatet hitta ytterligare några små halvfärdiga konstruktioner, varpå Orlenko krävde att det i vissa protokoll uttryckligen skulle anges att det handlade om befästningar “som Sovjetunionens konsulat har uppdagat”. Han konstaterade också att om man efter undertecknandet påträffade ytterligare anläggningar skulle Finland anses ha brutit mot Ålandsfördraget, och konsuln skulle komma kräva ytterligare undersökning enligt artikel 3.
Hela ärendet hamnade därmed in i ett dödläge, varför Paasikivi i Moskva ombads diskutera textfrågan med Utrikeskommissariatet. I början av december hade i varje fall alla militära anläggningar på Åland förstörts, varefter försvarsmakten gjorde upp en ny, kompletterad lista över allt som man överhuvudtaget kände till, vilken överlämnades till Orlenko. På begäran lämnade Ehrnrooth dessutom en skriftlig garanti att ingenting mer fanns att finna.
Efter att problemet med barackerna fått en lösning, hade man i mitten av januari 1941 slutligen enats om 29 av totalt 33 områden. Orlenko vägrade dock underteckna de fyra sista såvida det inte uttryckligen angavs att ”Sovjetunionens konsulat har uppdagat dessa befästningar” – en skrivning som motparten inte kunde godkänna eftersom den innehöll en underförstådd anklagelse.
Å andra sidan kunde konsuln inte godkänna den finska begäran att det i alla protokollen skulle antecknas att området ifråga nu var demilitariserat i enlighet med fördraget. Därmed var läget åter låst.
Ännu i mitten av februari tycktes svårigheterna oöverstigliga, men efter ytterligare finländska eftergifter löstes det hela över en natt. Den 16 februari 1941 kunde äntligen Orlenko och Ehrnrooth gemensamt underteckna 33 protokollen över lika många områden, plus ett särskilt över luftbevakningstornen.
Därtill undertecknades samma dag ytterligare ett protokoll, där det bekräftades att texten i de ryskspråkiga och finskspråkiga versionerna överensstämde med varandra.
Därmed var Åland både formellt och i praktiken demilitariserat för tredje gången. Någon officiell skrivning om detta fanns dock inte – i de enskilda protokollen antecknades bara: ”Demoleringen av ovanstående befästningar måste anses slutförd”.
Kenneth Gustavsson.
