Bakom det sovjetiska kravet på ett Ålandsfördrag låg krigsutvecklingen på västfronten sommaren 1940, där tyskarna kört över det franska försvaret och den 14 juni tågade in i Paris. Det långvariga utnötningskrig som förutspåtts hade därmed uteblivit, och från Stalins horisont gällde det nu att omedelbart förverkliga de intressesfärer man tilldelats i Molotov-Ribbentrop-pakten. Den 15 och 16 juni gavs de baltiska länderna ultimatum att inom tio timmar gå med på politiska förändringar och rätt för Röda armén att marschera in. Alla tre ansåg sig tvingade att ge vika, och närmare en halv miljon man ryska trupper kunde ostörda gå över gränserna och inleda den planerade sovjetiseringen. Den 26 juni vände sig ryssarna mot Rumänien, med motsvarande krav på Bessarabien (dagens Moldavien) och Norra Bukovina. Rumänerna försökte dock vinna tid, och meddelade följande dag att man var villig att förhandla.
På kvällen den 27 juni, bara några timmar efter Rumäniens svar, kallades Finlands sändebud Juho Paasikivi till Kreml. Från och med nu riktade Moskva sitt intresse mot Åland. Molotov inledde med att ifrågasätta vad Finland höll på med på öarna, och gav två alternativ: antingen bygger man befästningarna tillsammans med Sovjetunionen – eller måste Åland demilitariseras och Sovjetunionen ges kontrollrättigheter. Vid ett krisartat möte i regeringen i Helsingfors den 1 juli beslöts om demilitarisering, och följande dag gavs alltså order om att alla arbeten omedelbart skulle avbrytas och trupper och materiel evakueras. Budskapet överlämnades till Kreml på kvällen den 3 juli. Molotov sade sig vara nöjd och ville få ”Ålandsärendet ordnat så fort som möjligt”, men tillade att för att kontrollera demilitariseringen önskade man få inrätta ett eget konsulat på öarna.
En vecka senare gav presidenten fullmakt åt Paasikivi att på diplomatisk väg komma överens om villkoren. Den 24 juli överlämnade Molotov ett första förslag till Ålandsavtal. I korthet angavs under Artikel I att ”Finland förbinder sig att demilitarisera Ålandsöarna, att inte befästa dem och att inte ställa dem till andra staters beväpnade styrkors förfogande”. Artikel II berörde konsulatet: ”Sovjetunionen tillerkännes rättighet att på Ålandsöarna upprätta ett eget konsulat, vars uppgift [...] är att övervaka att de i Artikel I fastställda förbindelserna angående Ålandsöarnas demilitarisering och icke-befästande fullgöres”. Från finländsk sida var man missnöjd med förslaget, som skulle ge Sovjetunionen ensamrätt att kontrollera Åland. Som motvikt tänkte man sig att kontrollrättigheten i så fall även borde utsträckas till 1921-års signatärmakter, framförallt Sverige och Tyskland. Först den 22 augusti överlämnade Paasikivi det finska motförslaget med fem huvudpunkter. Viktigast var nu att man begärde att de halvfärdiga kanonplattformarna skulle få vara kvar till krigets slut – vilket Molotov genast nekade – samt en skrivning om att det nya fördraget inte ändrade Finlands rättigheter och skyldigheter i förhållande till 1921-års konvention. Den sistnämnda skrivningen krävde dock Molotov att skulle avlägsnas, med motiveringen att ”1921-års konvention måste anses ha upphört att gälla”.
Sent på kvällen den 4 september överlämnade Molotov sitt modifierade motförslag. Detta innehöll en ny klausul, där Sovjetunionen visserligen erkände att fördraget inte skulle förändra Finlands förhållande till 1921-års konvention, men att Finland i alla frågor gällande Ålandszonen först måste konsultera Sovjetunionen. I Helsingfors var detta omöjligt att acceptera, och frågan om konsultationen blev i fortsättningen det stora tvistemålet. Den 27 september överlämnade Paasikivi Finlands andra motförslag, men Molotov höll benhårt fast vid konsultation, men kunde tänka sig att Sverige erhöll samma ställning som Sovjetunionen – ”övriga makter har inte något med Åland att göra”.
Tre dagar senare överlämnade Molotov under kyliga former sitt slutliga förslag, där han krävde att skrivningen rörande konventionen måste avlägsnas, samt konstaterade att Sovjetunionen inte skulle ge sitt samtycke till att noter sändes runtom Europa. Under diskussionen hade Molotov varit mycket irriterad, och läget blev allt mer prekärt. I ett chiffertelegram natten mot den 1 oktober vädjade Paasikivi till Helsingfors att så fort som möjligt godkänna de ryska kraven. Samt avslutade med de ofta citerade orden: ”Ber om att nu undvika överdrivet juridicerande, eftersom Kreml inte är någon häradsrätt, Paasikivi”. Fördragstexten godkändes senare samma dag, varefter riksdagen den 8 oktober bemyndigade regeringen att underteckna fördraget. Detta skedde i Moskva den 11 oktober 1940, och signerades av Molotov och Paasikivi. Ett ryskt krav var att fördraget skulle börja gälla direkt vid undertecknandet – vilket i normalfallet skedde först efter att man utväxlat ratifikationshandlingar.
Vid en första anblick liknar Moskvafördraget – som alltså fortfarande i dag är i full kraft – konventionen av år 1921, med samma koordinater för att definiera Ålandszonen. Innehållsmässigt finns dock stora olikheter. Till skillnad mot konventionen har Finland här inga som helst rättighet ifråga om öarnas försvar, däremot enbart skyldighet att oavsett läge upprätthålla demilitariseringen och se till att inga utländska militära styrkor uppehåller sig i zonen. Därtill nämns ingenting om neutralisering i krigstid, samtidigt som demilitariseringen tycks gälla hela Ålandszonen, inklusive de yttre havsområdena. Mer detaljerat behandlas konsulatets uppgifter, och särskilt den sovjetiska mekanism om ”gemensam undersökning” som under artikel tre byggts in för att lösa eventuella problem och konflikter. Som vi längre fram kommer att se, aktiverade konsulatet denna artikel två gånger hösten 1940 – om än med rätt måttligt resultat.
Kenneth Gustavsson
Fördragstexten 1940
Artikel 1.
Finland förbinder sig att demilitarisera Ålandsöarna, att icke befästa dem samt att icke ställa dem till främmande staters beväpnade styrkors förfogande.
Detta innebär jämväl, att varken Finland eller övriga stater inom den zon, som utgöres av Ålandsöarna, får upprätthålla eller uppföra några som helst anläggningar eller operationsbaser av militär eller marin art, anläggningar eller operationsbaser för militär luftkraft eller några som helst andra anordningar avsedda för militära ändamål, samt att de på öarna befintliga pjäsplattformarna skola demoleras.
Artikel 2.
Under benämningen “zonen av Ålandsöarna” inbegripas i detta fördrag samtliga de öar, holmar och skär, vilka äro belägna inom det vattenområde, som begränsas av följande linjer: [koordinater].
Artikel 3.
De Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund tillerkännes rättigheten att på Ålandsöarna upprätthålla ett eget konsulat, vars uppgift förutom sedvanliga konsulatsåligganden, är att övervaka, att de i artikel 1 i detta fördrag fastställda förbindelserna angående Ålandsöarnas demilitarisering och icke-befästande fullgöras.
Ifall denne konsuläre representant observerar något, som enligt hans åsikt strider emot bestämmelserna i detta fördrag angående demilitarisering och icke-befästande, är han berättigad att, för vidtagande av gemensam undersökning, därom anmäla hos finska myndigheter genom förmedling av länsstyrelsen i landskapet Åland.
Denna undersökning företages så snabbt ske kan av en av den finska regeringen utsedd befullmäktigad samt Rådsunionens konsuläre representant.
Resultaten av den gemensamma undersökningen upptecknas i ett i fyra exemplar på finska och ryska upprättat protokoll samt meddelas vardera fördragsslutande partens regering för vidtagande av nödvändiga åtgärder.
Artikel 4.
Detta fördrag träder i kraft så snart det undertecknats och skall därefter ratificeras. Ratifikationshandlingarna utväxlas i Helsingfors inom tio dagar. Detta fördrag är uppgjort i tvenne originala exemplar på finska och ryska språket i staden Moskva den 11 oktober 1940.
