Som längre fram kommer att framgå, hade Molotov den 27 juni 1940 krävt att Åland på nytt skulle demilitariseras och att Sovjetunionen skulle ges rätt att kontrollera detta. Kravet godkändes av den finländska regeringen, och den 2 juli gavs order om att alla befästningsarbeten omedelbart skulle stoppas, och trupper och materiel evakueras.
I Mariehamn väckte det närmast sensation när rader av lastbilar vid tiotiden samma kväll under stor brådska började med transporter till Västra hamnen: byggnadsmaterial, maskiner, kompressorer, vinschar, etcetera. Transporterna pågick hela natten och fortsatte följande dagar, och omfattade nu även ammunition, mindre kanoner, samt maskingevär och annan vapenutrustning. Avtransporten från hamnen påbörjades den 3 juli, då nästan samtidigt sex lastångare anlände till Mariehamn.
Motsvarande transporter skedde även från anläggningarna i skärgården. Till Kökar anlände motorpråmar från företaget Pargas Kalk, varifrån byggnader, ammunition och tre kanoner sändes till Alskär i Korpo södra skärgård. Fyra kanoner från Herrö och Hammarudda sändes till Jungfruskär (Houtskär), två från Nyhamn till Berghamn (Houtskär), samt två från Signilskär till Enskär (Nystad). Platserna skulle nu bilda den nya huvudförsvarslinjen på östra sidan om Skiftet.
Eftersom inga officiella förklaringar gavs började genast ryktesspridningen, särskilt i Mariehamn. Svenske konsuln Nils Lindh redogjorde den 5 juli i en längre rapport för ålänningarnas reaktioner. De flesta var på det klara med att det plötsliga avbrottet i det stora militärföretaget bara kunde förklaras med att den finska regeringen blivit utsatt för utomordentligt hårda påtryckningar från någon stormakt. Från den utgångspunkten gick gissningarna åt olika håll. Den 3 juli gissades det allmänt på tyska krav, förebådande en tysk ockupation av Åland. Följande dag spreds emellertid rykten om ryska fartygsgrupper utanför Åland, och nu lutade man åt att det istället var en rysk ockupation som var förstående, ”en utsikt som tedde sig ojämförligt mera skrämmande för befolkningen”. Lindh själv, hade dock via militärledningen fått information om verkligheten, och efter lokala påtryckningar informerades även självstyrelsemyndigheterna – om än helt konfidentiellt.
Transporterna fortsatte under de följande veckorna med bland annat marktrupperna, fältartilleriet, och det tunga luftvärnet. Den 20 juli var evakueringen i stort sett genomförd, och general Österman lämnade Åland några dagar senare. Kvar fanns nu bara stabspersonal liksom en del handräckningsmanskap för att slutföra det sista. Kvar fanns emellertid ännu de halvfärdiga befästningarna, men efter förnyade sovjetiska krav demolerades de under oktober.
Under sommaren upplöstes även hemvärnet, som redan i några månader dragits med motivationsproblem. Formellt skedde det den 17 augusti, efter att drygt tusen medlemmar lösts från sin värnmannaed. Istället bildades Ålands Skytteförening rf, som höll konstituerande möte den 1 september, med det officiella syftet att främja den lokala skyttesporten och skjutskickligheten. Under hösten bildade föreningen lokala, kommunvisa skyttegillen som snart hade över 500 medlemmar. Viktigast var emellertid att gillena utöver penningmedel även fick överta 800 svenska mausergevär från hemvärnet, liksom 240.000 patroner. I och med detta kunde man i fortsättningen upprätthålla åtminstone en viss försvarsanda och försvarsförmåga. Redan den 27 augusti hade man även grundat Ålands Reservunderofficersklubb, som skulle samla det forna hemvärnets lokala underofficerare. Ett 30-tal skrev genast in sig, men i övrigt tycks klubben ha fört en undanskymd tillvaro.
Kvar på Åland fanns också sjöbevakningen, som i fortsättningen var den enhet som skulle säkra Ålands havsgränser. Den 20 juli utfärdade Sjöstridskrafterna en order om att grunda Förstärkta A-distriktet (Vahv.A-piiri), med major Lars Lundenius som chef. Huvuduppgiften skulle vara sjöbevakning inom den åländska zonen, kombinerad med farleds-, eskort- och sjöpolistjänster. Liksom under krigsmånaderna fanns distriktskansliet i Mariehamn, och yttre bevakningsstationerna på Kökar, Råbuskär, Storklubb, Nyhamn, Kobba klintar, Hammarudda, Torpön, samt Geta bergen. Mindre stationer fanns på fyrarna Lågskär, Sälskär och Märket. Stationerna utrustades med maskingevär, två maskinpistoler samt enskilda gevär och pistoler. Distriktet tilldelades samtidigt bättre fartygsenheter från andra distrikt.
Åland var därmed i praktiken nu åter demilitariserat, men inför den snabba och oväntade utvecklingen tedde sig framtiden alltmer osäker. Detta särskilt som myndigheterna fortfarande bara levererade knapphändig och delvis motsägelsefull information. Bidragande var även att den sovjetiska Östersjöflottan i månadsskiftet juli-augusti 1940 genomförde en första stor stridsövning över hela Östersjöns bredd. Natten mot den 2 augusti var dess 2. jagardivision under eskaderledaren Minsk uppe i mellersta Ålands hav, tillika med åtminstone ubåten SC-320. Rykten om sovjetiska ubåtar i närområdet nådde även Mariehamn, och känslan av otrygghet växte i motsvarande grad. Konsul Lindh konstaterade att det bland de vanligtvis sävliga och eftertänksamma ålänningarna numera bara fanns få optimister. Många funderade på att försöka ta sig över till säkerheten i Sverige.
Kenneth Gustavsson
Del ett publicerades den 19 maj.
