Hansi Karlsson
Personligt
Ålder: 33 år.
Yrke: Lärare1
Bor: I Jomala, Kungsö.
Familj: Frun Hanna, barnen Elvira 4 år, Ellinor 3 år och hundarna Harley 13 år och Hector 2 år.
Intressen: Jakt och friluftsliv, familjen.
I dag jobbar Hansi Karlsson som lärare inom den yrkesinriktade specialundervisningen vid Ålands yrkesgymnasium. Han är grupphandledare, timlärare och programledare för fastighetsskötarprogrammet.
– Det är en fantastisk utbildning, utbrister han spontant.
– Jobbet är en stor del av mitt liv, säger han när han försöker summera sina intressen och landar i att det, förutom familjen, som kommer i första rummet, är jakt och friluftsliv som hör till de största bitarna i livet.
Det är nu sjunde året totalt som han jobbar inom specialundervisningen. Inom Ålands yrkesgymnasium har han nämligen jobbat tidigare, som assistent. De var under den perioden som han blev uppmuntrad av en kollega att söka sig till studier för specialpedagogik. Han kom in vid Åbo Akademis pedagogiska fakultet i Vasa, sa upp sig och började studera.
– Målsättningen var att jag skulle tillbaka dit, säger han om yrkesgymnasiet.
– Det var mitt mantra under hela utbildningen.
Med sig i bagaget hade han hunnit få skolerfarenheten och med den självförtroendet.
– Efter en vecka i skolan visste jag att det var rätt. Det var det jag skulle jobba med. Den utvecklade mig på så många plan. Utbildningen var det bästa jag gjort!
Under studietiden träffade Hansi dessutom sin blivande fru, Hanna, från Jakobstad. Trots att Hansi hade siktet inställt på att återvända till Åland efter examen var han öppen för alternativ. Sista året praktiserade han på Lagmansgårdens skolhem i Pedersöre. Han jobbade och skrev avhandlingen parallellt.
– Men Hanna ville till Åland. Vi hade sommarjobbat här under studietiden.
Det löste sig så praktiskt att han under praktikperioden fick ett telefonsamtal från Åland. Han blev helt enkelt handplockad till Godby högstadieskolas (GHS) specialundervisning. Det klaffade dessutom så bra att Hanna då redan hade fått jobb på Åland. Tre år jobbade han vid GHS, sedan blev det lärarjobbet vid Ålands yrkesgymnasium.
Ensamt som byggare
Om man backar bandet kan man konstatera att Hansi i grunden själv är utbildad husbyggare vid samma skola. Men det var egentligen ett för ensamt yrke för hans del.
– Kunskapen är däremot ovärderlig.
Då, som nyutbildad husbyggare, jobbade han med det några månader – innan han blev sjukskriven efter en axeloperation. När sjukskrivningen var slut kände han att det var för tidigt att gå tillbaka till jobbet. Han skulle ha varit tvungen att rata en del arbetsuppgifter. Där kom hans mamma in i bilden och uppmuntrade honom att söka de två utlysta assistentjobben som fanns i Näfsby, respektive Eckerö skola. På den vägen hamnade han i Näfsby skola. Och visst kände han en viss osäkerheten inför jobbet.
– Jag och skolan hade inte dragit jämt.
Det var en trasslig tid i hans liv. Skolgången präglades av läs– och skrivsvårigheter och han hade svårt att hitta sin identitet. Att jobba som byggare trivdes han heller aldrig riktigt bra med. Det var för ensamt.
Men som elevassistent upplevde han något helt nytt. Han lyfter fram trivselfaktorn. Hur det var att gå från en jobbtillvaro han inte trivdes i och långa dagar – till någonting han trivdes med och korta dagar. Och fryspizzorna byttes ut mot riktig lunch. Lönen gick förstås ner.
– Men det var det värt, alla dagar.
En stor förändring
Den där perioden, säger han, var nog en av de större grejerna för hans personliga utveckling. Plötsligt skulle han också föreläsa om sådant som han själv hade gjort.
– Jag hade inte varit Guds bästa barn själv.
Just det faktumet – hans bakgrund och erfarenhet – har hjälpt honom att se andra som inte heller är det, eller som bara kämpar i motvind. Sedan finns det de, menar han, som kanske skulle ha förutsättningarna men där skolan inte är formad för dem.
Han beskriver ynnesten i att få jobba med barn och ungas utveckling, och att få vara en del i den. Att kunna bidra med något gott i något som kan kännas som dåligt för de som upplever att skolan är den värsta platsen för dem.
– Jag känner mig lyckligt lottad över att få jobba med ungdomar och se det som finns bakom, bakom den du försöker ge sken av att du är…
Han blir en aning berörd när han berättar om sin egen resa. Om jobbet i skolan som förändrade hans eget liv och gjorde så att han hittade den han egentligen är. Redan sista året på yrkes hade han nog känt att han behövde hitta en annan identitet. I dag känner han det som ett annat liv när han ser tillbaka femton år i tiden.
Respekterad medarbetare
Under tre år jobbade han i Näfsby skola.
– Det var en bra arbetsplats.
Han fortsätter att jämföra jobbförändringen – övergången till att hamna i ett kollegium med vuxna, högutbildade.
– De flesta som jobbar med lågstadieelever är varmhjärtade och inför en vilsen ungdom kickar lätt mammarollen in.
Samtidigt blev han respekterad. Han fick rätt att tycka till om saker. Han som tidigare bara suttit inne hos rektorn när han hade gjort opassande saker eller förstört någonting.
– Jag hade inte gjort mig förtjänt av respekt innan. Det var heller inget jag hade eftersträvat. När tonåren och högstadietiden kickade in för mig var det mittenfingret som lätt kom upp. Jag har gjort sådana saker …, säger han eftertänksamt och inser att han ännu skulle vilja be om ursäkt för sådant som hände för femton år sedan.
Den enda respekten han kanske hade på den tiden var en form av ”street respect” han som 16-17-åring trodde att han hade.
Blev hundägare
Under Näfsbytiden blev Hansi dessutom hundägare. Släthåriga foxterriervalpen Harley kom in i hans liv. För första gången fick Hansi uppleva känslan av att totalt bära ansvar för någon annan. Också det var en viktig förändring i han liv.
Där i skolan fanns det dessutom kollegor som pratade jakt och som tyckte att han borde jaga när han hade skaffat hund. Vid ett tillfälle var Hansi och Harley ute i skogen och gick, och hunden upptäckte en mårdhund.
– Det att han hade ett sinne som jag inte hade – det triggade mig. Kollegan berättade hur jag skulle gå tillväga för att få jaktkort och vapenlicens.
– Jag har suttit timmar i skogen istället för på krogen.
Hunden fostrade honom, inser han. Hansi började rata aktiviteter som inte inkluderade Harley.
– Jag började läsa hundböcker när jag var med eleverna till biblioteket, och jag gick på gym beroende på var jag kunde smussla in honom.
Numera är hundar ett stort intresse.
– En terrier tar inte ett nej som ett svar, inflikar han leende.
Efter att Hansi och Hanna var klara med Vasatiden och flyttade till Åland köpte de först en lägenhet.
– Sedan köpte vi en tomt och byggde hus och skaffade barn. Det blev lite som med hunden – ansvarskänslan.
Under tio års tid, fram tills barnen kom, tränade han mycket.
– Jag gillade träningen, men jag såg inte syftet längre.
Hellre var han hemma med barnen.
– Det var det bästa!
– Vi har höns och ankor också. Det är ett trevligt inslag i trädgården.
Prioriterar i tillvaron
Man kan inte ge upp allt när man får barn, men man kan göra prioriteringar, menar han.
– Man får inte glömma bort sig själv.
Fortfarande är han aktiv. Dock väljer han sina aktiviteter mer noggrant. Ett av hans stora intressent på fritiden är att redigera film. Han är aktiv på sociala medier, fotar och filmar, och klipper ihop. Och visst har tanken slagit honom, att satsa helhjärtat på filmredigering. Att jobba med det. Redan tidigt började han med instagram och inser att det inte är någon fluga för honom. Det finns ett djupare intresse kring foto och film. Egentligen började det under studietiden i Vasa. Någon tipsade honom om att filma eller fota det han redan gjorde. Där föddes idén till instagramkontot ”utemedhunden” eftersom han ändå fotade mycket när han var ute med hunden.
– Sedan har det bara fortsatt.
Också när han är ute och jagar eller är ute med döttrarna dokumenterar han.
– De är mitt liv, det viktigaste, säger han om barnen.
– Som fadersgestalt är det viktigt att involvera dina barn i ditt intresse.
Det blir främst mårdhundsjakt eftersom det är grythundar han har. När det bjuds blir det även annan jakt.
– Mårdhund, rådjur och fågel, summerar han.
Delar gärna utmaningar
Förra sommaren gav han sig ut på ett äventyr tillsammans med äldsta hunden Hector. Han skulle paddla kajak runt fasta Åland. Han beskriver en utmaning inspirerad av ett besök på museet Nanoq i Jakobstad. Det väckte hans intresse för att upptäcka. I erfarenhetsbagaget hade han endast en paddelhelg med en kompis och en nyinköpt kajak. Hector som aldrig hade sovit i tält innan var förstås med.
– Men ska allt vara säkert kan man lika gärna bo på hotell.
Utmaningarna under turen låg i många småsaker. Han slog upp tältet bland pissmyror, han välte kajaken och han hade för mycket packning med sig – så pass att kajaken knappt hölls flytande. Och mitt i allt det där kan han känna att den största utmaningen ändå låg i avsaknaden av att dela upplevelsen med någon annan. Att efteråt också kunna skratta tillsammans åt bisarra händelser.
Efter sju dagar gav han upp vid Bomarsund. Då hade han dessutom upplevt storm. Han ser ändå fram emot nya utmaningar, men vill inte gärna göra dem ensam. Hellre vill han framöver dela upplevelserna med någon. Den här sommaren gjorde han just det. Han utförde en tre dagar lång vandring tillsammans med ett par kompisar och hund. Vandringen ledde längst ut till Dånö i Geta, och inkluderade bland annat en simtur ut till Idskär.
Det visar sig också att Hansi i ett par skeden har sökt till polishögskolan. Egentligen var han på väg till militären i ett skede men blev vid ett besök på polisstationen i Mariehamn, när han skulle fråga hur man går tillväga, uppmuntrad att söka till polisutbildningen istället.
Hansi sökte men kom inte in på polisutbildningen. Avslaget gav honom bara mer motivation. Det blev som en tävling. Också det en utmaning. Han ville ha revansch. Fortfarande i slutet av lärarutbildningen fanns tankarna kvar på polisyrket, och det gör det nog än i dag. I något skede skulle han vilja testa.
– Jag kanske gör det …