Det här med hemundervisningen på Åland

Det är drygt 120 barn som vi tillsynat i år, där de allra flesta har mycket goda kunskaper i skolämnena. Vårdnadshavarna är engagerade och samarbetet löper mycket bra. Visst finns det undantag men de är snabbt räknade.

Men. Hur hemundervisning har blivit en publik slagpåse i massmedia och social media är något allt fler vårdnadshavare tar upp när vi träffas. De – liksom jag – känner inte igen den stereotypa bilden som medierna basunerar ut som sanning. Det finns en olustig smak i munnen och i stället för att känna glädje och vilja berätta om hur de gör, synas på bild, vill de inte ställa upp.

Man vet aldrig vad det blir för vinkling på det man sagt, eller hur nästa medier lyfter ut något ur sitt sammanhang och skapar något som absolut inte finns. Den påtvingade tystnaden ska inte behöva finnas, den oron ska inte behöva kännas.

Tillsynsenheten arbetar med de myndigheter vi behöver vara i kontakt med för att säkerställa att de barn som anmäls till hemundervisning också har rätt till det enligt lag. Vi litar på att den information vi behöver för att utföra vårt uppdrag får vi från andra myndigheter. Jag är trygg i att utföra mitt tjänstemannauppdrag och samhället kan lita på att vi har den kollen vi behöver ha. Vi gör vårt där andra myndigheter gör sitt. Tillsammans vet vi myndigheter det vi behöver veta.

Det är barnens kunskaper och färdigheter tillsynsenheten har i uppdrag att granska. Inte vårdnadshavarnas val av ideologisk tillhörighet, familjekonstellationer, religionstillhörighet, vaccinationsbevis eller saldon på bankkonton. Visst har vi ett ansvar som all annan pedagogisk personal att uppmärksamma om vi känner oro – men det görs inte med sådana parametrar.

De hemundervisade barn och ungdomar som termin efter termin får sina framsteg godkända gång efter annan har vårdnadshavare som är måna om att verkligen göra sin del. De är insatta i läroplanerna, och de är engagerade, kunniga och målmedvetna samhällsmedborgare.

Vi ser samma mångfaldiga bukett av barn som uppfyller sin läroplikt i skolan. De familjerna träffar vi, de ungdomarna som sedan fortsätter i något gymnasium med mycket goda studieresultat. De som blir tillsynade av behöriga grundskolelärare med lång bedömningsvana och har minst en neutral inställning till hemundervisning.

Jag personligen, först som människa och samtidigt i mitt tjänsteuppdrag, är för att läroplikten ska vara kvar. Inte bara för att det alltid har läroplikt sedan lagar började skrivas i Finland och på Åland, läroplikten med hemundervisning som en av möjligheterna behövs – för dem som förvaltar den väl. För de familjerna innebär tydligare krav ingen förändring då vårdnadshavarna och barnen redan nu gör ett mycket gott arbete.

Lyssna på dem som värnar ett gott samarbete för sina barns skull, se dem som den samhällsresurs och laglydiga medborgare de är.  Strama gärna upp lagstiftning och styrdokument gällande hemundervisning så att det blir riktigt tydligt vad som krävs för dem som funderar på att flytta hit och för dem som inte riktigt vill följa lagen så som den är skriven nu. För de allra flesta kommer det inte att bli någon skillnad.

Slutligen en innerlig önskan. Saker värda att göra likvärdiga oavsett var man valt att bo på Åland och hemskolar är möjligheten till läromedel. En skrivning i läroplanens allmänna del gör att kommunen kan ge läromedel, men behöver inte. Det vore på sin plats att samma skulle gälla för alla. Antingen får man läromedel om man så önskar eller så får ingen.