Vi behöver lägga fokus på annat än personalresurser

Barnomsorgen på Åland håller hög kvalitet. Till skillnad från Sverige finns det här reglerat i lag att det är max sju barn per personal för de äldre barnen och max fyra barn per personal för de yngre barnen. Åsub:s statistik för 2025 visar att antalet barn i den åländska barnomsorgen minskade, medan personalen ökade till totalt 465 årsverken (det vill säga omräknat till heltidsarbetande inom barnomsorgen) på de sammanlagt 1.406 barnen som var inskrivna. I genomsnitt gick det alltså cirka tre barn per årsverke, vilket innebar högre personaltäthet och mindre barngrupper än tidigare år. Med detta vill jag säga att vi inte får glömma bort att Åland fortfarande har en god personaltäthet inom barnomsorgen, men givetvis är verkligheten mer komplicerad och det går inte att tro att siffror levererar en objektiv sanning.

För på samma gång vittnar personal om att många barn har längre dagar än de vuxna och att de upplever att det stundvis inte räcker till. Det kan låta motsägelsefullt jämfört med statistiken, men för att förstå det tror jag att det är dags att lyfta blicken mot andra perspektiv än bara personaltäthet. Det finns infallsvinklar som ännu inte blivit uppmärksammade i debatten om den subjektiva rätten till barnomsorg och personalens villkor. Det kan nämligen vara så att det är andra faktorer än personaltäthet som påverkar hur barnomsorgspersonal trivs och hanterar stress.

Barnomsorg, precis som andra omsorgsyrken, kännetecknas av hög sjukfrånvaro och utbrändhet är vanligt. Åtminstone i Mariehamn överskrids bildningssektorns budget ofta då vikariebehovet har varit större än beräknat. Här finns mycket att arbeta med. Forskning har visat att sjukfrånvaro i omsorgsyrken inte enbart handlar om arbetsmängd. Modeller som Karaseks krav-kontroll-stöd visar att även inflytande över arbetet, grad av kontroll i vardagen, återhämtning och organisatoriskt stöd är avgörande faktorer. Även KASAM (känsla av sammanhang) är centralt i sammanhanget. Om man kopplar detta till den åländska barnomsorgen kan jag tänka mig att tid till reflektion och planering, tillräcklig återhämtning under dagen, sammanhållning med kollegor, möjlighet att själv påverka arbetsschema, stöd från föreståndare och annan ledning, möjlighet att delta i relevanta vidareutbildningar som stärker yrkesfärdigheter, att dokumentationen känns relevant et cetera spelar stor roll för hur personalen trivs och klarar utmaningar med barn som har längre dagar. Att få ner sjukskrivningar påverkar även trivseln för personalen som är på plats och givetvis får också barnen en tryggare vardag med minskat antal vikarier, vilket i sin tur kan minska oro i gruppen och på så sätt bidra till en positiv spiral istället.

Många remissinsatser har konstaterat att den subjektiva barnomsorgen är rätt väg att gå ur ett jämlikhetsperspektiv och personligen håller jag med om det. Samtidigt måste vi lyssna till de som arbetar i barnomsorgen, men vi behöver vidga perspektivet och lägga fokus på annat än bara personalresurser. Att satsa på att öka välmåendet bland personalen gynnar både personal och barn. Dessutom sparar det pengar. Det är i min mening den mest hållbara vägen att gå.

Camilla Lindroos