Hellre en fråga för mycket än för lite. Våldet angår oss alla. Bilden är arrangerad.Anna-Lena Mattsson
Nästa gång duckar jag inte
Familjevåld » I fjol registrerades fler anmälningar om familjevåld än någonsin tidigare, men fortfarande är mörkertalet stort. För den som står bredvid är det enklare att blunda än att agera. Men ibland måste vi välja den svåra vägen.
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
En kvinna skriker. Det är en lugnt i kvarteret och det hörs tydligt att det är bråk i en bostad i närheten – trots stängda dörrar. Svordomar haglar, och hon gråter högljutt. Han skriker också. De låter inte nyktra, men det är förstås svårt att veta. De håller på länge, skriker och härjar, och sedan blir det alldeles tyst.
Känslan av obehag är tydlig. Vad är det som pågår egentligen? Nästa gång ringer jag polisen, tänker jag, och skäms i samma stund för min feghet.
Men det blir ingen nästa gång. Jag varken hör eller ser några fler bråk, och så småningom flyttar jag. Vad som hände den där eftermiddagen förblir en gåta.
Det här hände för väldigt många år sedan, men händelsen är fortfarande glasklar. Även om jag inte kände paret kunde jag åtminstone på något sätt ha närmat mig kvinnan och frågat hur hon mådde. I stället förlitade jag mig på … ja, vad då? Att någon annan skulle ingripa? Att det inte var så farligt, bara ”ett vanligt gräl”? Att en gång är ingen gång? Men nej, det var bara bortförklaringar. Inte särskilt smickrande, men också mänskligt.
Det dåliga samvetet som gnagde långt efteråt lärde mig däremot en läxa: aldrig mer ducka.
Ålandstidningen
I fjol ökade antalet polisanmälningar om familjevåld kraftigt och nådde en ny högstanivå, enligt ett inslag i Ålands radio. 106 brott kopplade till våld i nära relationer anmäldes, vilket är en ökning med nästan det dubbla från året innan. Orsaken är, säger kommissarie Christoffer Ahlfors till radion, dels att polisen blivit bättre på att identifiera våld i nära relationer, dels att familjevåld numera omfattar fler brottsrubriceringar, som till exempel ärekränkning och förskingring. Därför registreras brott som tidigare inte klassats som familjevåld numera som sådana, om den utsatta är en familjemedlem.
Men han påpekar också att det finns ett ”enormt stort mörkertal”. Polisen vet och ser inte allt, ofta är man den sista som får veta, enligt Ahlfors. Och där kan vi alla bli bättre på att slå larm. Släktingar, vänner, grannar, kollegor. Ofta är det många som ser, eller i alla fall misstänker. Men det kan vara svårt att lägga sig i något som uppfattas som så privat. Man är rädd för att ställa till med oreda där oreda kanske inte finns. Man är rädd för att själv hamna i konflikt med någon inblandad. Det är bekvämare att titta bort och inte agera.
Man är rädd för att ställa till med oreda där oreda kanske inte finns. Man är rädd för att själv hamna i konflikt med någon inblandad. Det är bekvämare att titta bort och inte agera.
Sandra Widing
Men familjevåld är ingen privatsak, det är i allra högsta grad ett gemensamt samhällsproblem och det angår oss alla. Det handlar om (oftast) kvinnor som lever i rädsla, barn som växer upp i dysfunktionella hem. Sjukskrivningar och psykisk ohälsa. Våld som riskerar att nedärvas till nästa generation.
I ett litet samhälle kan det kännas svårt att agera – trots den korta kontaktvägen till myndigheter – det kan finns så många personliga kopplingar att ta hänsyn till. Men för att få till en förändring måste man våga lägga sig i när något verkar fel. Vara obekväm, fråga – och såklart lyssna och stöda. Vi bär alla det ansvaret.
