Insändare

Oraklet på Töftö – en profetia från den nya katedralen

Skicka in en insändare

För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.

Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).

Vid Prästösundets strand har en ny helgedom rests. Den är inte byggd av marmor, utan av batteripaket inneslutna i 40-årigt stål, upphandlingsprotokoll och klimatpolitiska drömmar. Den kallas linfärjan från Töftö, men i vissa kretsar går den redan nu under namnet ”Den elektriska katedralen”. Som ej ännu är förverkligad. Ursäkta klarspråket men det börjar bli mycket Selma Lagerlövskt blomsterspråk nu. Jag fortsätter. Läs gärna vidare!

Och där, mitt i färjans maskinrum, stiger ångor upp. Inte från svavel eller olja, utan från budgetposter, utsläppsrätter och ideologisk övertygelse blandat med farligare saker, knallgas (O2+H2).

Oraklet talar: ”Den som ifrågasätter färjans helighet ska märkas som bakåtsträvare. Den som räknar på kostnaden ska kallas klimatförnekare. Den som undrar om pengarna räcker ska tystas med teknikens oomkullrunkeliga evangelium.”

Vid köksbordet på Bergshöjden sitter en familj. De har hört oraklets röst tala via insändaren. De ser i skymningen i sitt sinne linfärjan förlöst från sin vajer segla förbi – inte som en transportlösning, utan som en trosbekännelse. De undrar: är detta verkligen framtiden, eller bara en dyr pilgrimsfärd till en klimatvision ingen ansvarig ännu har nödgats eller dristat att räkna på? Familjens egen Via Dolorosa börjar. Vi har syndat förvisso, ska vi betala?

På torget mumlas det. Någon viskar att klimatneutralitet till 2035 kan kosta 100.000 euro per hushåll. Någon annan undrar om det kommer skatteavdrag för klimatpåtvingade investeringar. En tredje frågar om klimatlagen är på väg – och om svart vedeldning snart blir en rättssak.

Men i katedralen är det tyst och avhyst . Där talar bara de invigda jesuiterna. De som följer med på tåget. De som styr. De som vet att färjan är mer än en färja – den är ett nytt sakrament tillsammans med nattvarden och vinet.

Och vi andra? Vi är åsyna vittnen. Vi ser, vi räknar frenetiskt , vi minns. Vi vet att verkligheten inte börjar i ett ministerium – den börjar vid köksbordet, i plånboken, i vardagen. Vårt här och nu!

Så när nästa profetia kommer, kanske från en ny höjdarinsändare, hoppas vittnena att den innehåller något mer än glädje, ”bullfest hela dan”, över en gammal konverterad linfärja. Kanske en ynka kalkyl. Kanske ett dito erkännande. Kanske en blinkning till oss som inte bad om en katedral eller Orakel, bara en färja som fungerar, bara ett lugnt och harmoniskt familjeliv i fred utan pekpinnar, som våra föräldrar, farmor och morfar levde.

Elån