Öppna inte dörren till vårt privatliv

Varje gång nya övervakningsåtgärder förs fram återkommer samma argument: att de är nödvändiga, proportionerliga och riktade.

Historien visar flera exempel på detta. Kameraövervakning i brottsförebyggande syfte, avlyssning av kabelburen trafik för den nationella säkerheten och mobiltelefoner som kartläggs för att motverka smittspridning. Det senaste, som precis som redan nämnda exempel föranlett stor debatt, är EU:s så kallade chat control som syftar till att förebygga och bekämpa sexuella övergrepp mot barn och spridning av barnpornografi. 

Här behöver man börja med att slå fast det självklara: sexuella övergrepp mot barn är ett av de mest avskyvärda brott man kan tänka sig. Självklart ska samhället göra allt det kan för att stoppa det – det finns nog ingen normal människa som tycker någonting annat. Det som är uppåt väggarna är metoden. 

Efter flera år av oenighet och infekterad debatt kunde EU-länderna nyligen enas om en linje som mildrar de värsta delarna av förslaget när det nu ska förhandlas vidare. Det är det enda rätta. Dels eftersom grundförslaget som sådant hade inneburit en principiell inskränkning i privatlivet som inte hade liknat något annat, dels eftersom ingen egentligen verkar ha tyckt att det var en bra idé.

Till skillnad från tidigare nämnda exempel på övervakningsfrågor gick nämligen det ursprungliga chat control-förslaget ett steg längre. I stället för övervakning av miljöer föreslogs ett system där privata samtal och chattar mellan helt vanliga människor skulle kunna analyseras i förebyggande syfte. Inte på gatan, inte i det offentliga rummet, utan i chattar människor uppfattar som ett skyddat rum.

Det hade kanske funkat i en perfekt värld men som alla vet är världen långt ifrån perfekt. Vad händer när vi öppnar dörren till en massövervakning som inte bara rotar i våra offentliga miljöer utan i våra allra mest privata rum? Det finns ingen teknik som kan garantera att den bara hittar de ”onda”. Dessutom finns en risk för medvetet missbruk och läckor.

En annan aspekt är att den här typen av inskärningar i våra privatliv normaliseras över tid – genom små tekniska steg som få orkar följa i detalj. Vad hade hänt om det ursprungliga förslaget gått igenom? Om det i dag hade varit okej att övervaka människors privata chattar för att förebygga sexuella övergrepp mot barn, vad hade varit okej i morgon? 

I den linje som EU-länderna nu enats om blir scanning av meddelanden inte obligatorisk, utan kan ske frivilligt. Tvång kan endast användas när en myndighet kan visa att det finns en ”betydande risk”, och en domstol måste då fatta beslut om scanning. Frågan är ännu inte slutligt avgjord men oavsett vilket kvarstår frågan om hur mycket av våra privata liv vi är beredda att offra? 

I takt med den teknologiska utvecklingen lär samma fråga dyka upp allt oftare, men ju mer vi öppnar dörren till massövervakning, desto svårare blir den att stänga igen.