Ledare

I Finland prövas nu ett liknande mobilförbud som det Mariehamns stad testade redan 2018.

Får vi se en föräldrapakt på Åland?

Mindre skärmtid ska vara målet, men kan ett förbud i skolan verkligen vända ett digitalt beroende?

Publicerad

Ledarsidan

Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.

Diskussionen om huruvida mobiltelefoner ska vara tillåtna under skoldagen har pågått i många år. I Mariehamn infördes redan 2018 ett mobilförbud i skolorna som inför läsåret 2023/2024 fick hävas då det visade sig sakna lagstöd. I stället ersattes mobilförbudet med liknande bestämmelser i skolornas ordningsregler som i dag innebär att elever i lågstadiet ska ha telefonen i väskan under skoldagen medan högstadieelever tillåts använda dem på rasterna. 

Finland prövar nu ett liknande förbud genom en lagändring som fastställdes i våras och som i praktiken innebär att det blir förbjudet att använda mobiltelefoner på lektionstid i alla grundskolor i Finland, med undantag för Åland som har egen lagstiftningsbehörighet på området.

Förutom att i praktiken förbjuda användning av mobiltelefoner på lektionstid ger den nya lagen även stöd för skolor att själv besluta om mer omfattande förbud. Skolorna ska själva kunna fatta beslut om hur man begränsar eller förbjuder telefonanvändning under till exempel raster och måltider. I Sjundeå har skolan beslutat att alla mobiltelefoner ska förvaras på en av skolan anvisad plats mellan 9 och 13, vilket påminner om det förbud som testades i Mariehamns stad.

Det är bra att skolorna i Finland har lagstöd att agera i frågan. Åländska skolor borde ges samma möjligheter.

Samtidigt kan man fråga sig om ett förbud är lösningen på problemet. När Mariehamns stad testade ett mobilförbud visade det sig vara svårt att övervaka och det skapade konflikter mellan elever och personal. Knappast optimalt när syftet med åtgärden var att både elever och lärare skulle kunna lägga mer tid och fokus på den faktiska undervisningen.

Forskningen på området är tydlig och behöver inte refereras till ännu en gång. I teorin är så lite skärmtid som möjligt det bästa för oss alla, med vissa praktiska undantag. Det gäller framför allt barn. I praktiken har det ändå visat sig att lösningen kanske inte är så enkel som den låter. Vi lever i ett samhälle med digitala strukturer där både vuxna och barn är beroende av skärmar – och där skolan i allt högre grad bygger på digitala läromedel och plattformar. All information ska finnas digitalt, samtidigt som det egna ansvaret i klassrummen blir allt mindre. Ser man till hur systemet har byggts upp framstår ett totalförbud mot telefoner som att börja i fel ände.

Ska vi komma åt problemet krävs antagligen att skolan tar ett steg tillbaka i digitaliseringen men det verkliga arbetet börjar ändå långt innan skolåldern – och kräver ansvarstagande från vuxna och ett samhälle som visar vägen kring hur vi (inte) använder skärmar. 

Därför var det i våras uppiggande att läsa om föräldrapakten i Viken, en ort i södra Sverige med drygt 5.000 invånare, där fler än 200 föräldrar gått samman i en pakt om att deras barn ska växa upp utan en smarttelefon tills de fyllt 14 år. Det är ett inspirerande exempel som förhoppningsvis får spridning och antagligen är en nödvändighet eftersom det som förälder annars är väldigt svårt att säga nej när ”alla andra barn har mobil”.

Vore inte ett ö-samhälle som Åland utmärkt för ett liknande initiativ?