När viljan att bygga går före vård och verklighet

Då var vi återigen på väg rakt in i en kommunal kostandsdrivande fälla. Flera kommuner planerar bygga egna demenscenter. Kosta vad det kosta vill. Samarbetstankarna åker ut genom fönstret och ivern att få bygga något eget prioriteras framför kompetensförsörjning, klienter och ekonomisk hållbarhet. Detta samtidigt som våra kommuner haltar och Åland är i desperat behov av ökad samordning inom offentlig sektor och samarbete för att klara morgondagens realiteter i form av åldrande befolkning, en sviktande ekonomi samt utmaningar inom kompetensförsörjningen. Så stanna nu upp, kommunala beslutsfattare, och ta er tid att prata ihop er. Kom överens om en hållbar lösning med ett gemensamt demenscenter.

I snart varje kommun står monument över missade möjligheter till samarbete. Idrottsarenorna är ett lysande exempel på det. I stället för att samordna resurser och få till en helhet som gynnar hela Åland har hallar byggts på flera håll utan samordning. Hallar som till stora delar står tomma utan möjligheter till stordriftsfördelar eller effektiv resursanvändning. Nu håller samma sak på att hända med demenscenter.

Det är förståeligt att frågan om demenscenter engagerar. Frågan är nära många av oss som fått se nära och kära behöva hjälp på ålderns höst. Det är också en sjukdom som många gånger är fruktansvärd att beskåda som nära anhörig. När en stark individ sakta men säkert bryts ner och du står mer eller mindre handfallen och ser på. Det råder ingen tvekan om detta. Men det hemska kan inte rättfärdiga att våra politiker bortser från helheter och behov av samordning för hela Ålands skull samt det samlade behovet av demensvård. 

För vad händer när det inte längre finns ekonomisk bärkraft hos kommunerna att upprätthålla separata demenscenter? Vad händer när kompetens inte kan samlas på ett ställe? Bara för Jomala skulle det planerade ESB-boendet innebära 20 miljoner i investering och merkostnader som motsvarar två procentenheters ökning av kommunalskatten, enligt kommunens egna utredningar. Sen vet vi sedan tidigare hur svårt vi redan i dag har med kompetensförsörjningen inom äldreomsorgen. Det är ett faktum och kan inte förbises.

Oasen säger sig vilja bli ett gemensamt demenscentret för Åland men för att det ska bli verklighet behöver förbundsmedlemmarna vara med på tåget, vilket många av dem inte är. Jomala planerar än så länge ett eget center och flera andra kommuner har byggt egna mindre enheter på olika håll inom landskapet.  

Och i stadens planer framstår platsvalet för vissa politiker som viktigare än vårdinnehållet.

Det är beklämmande att vi skriver år 2025 i kalendern, men våra kommunpolitiker kan inte ens komma överens om en gemensam satsning på ett demenscenter. I stället får vi högst troligen se ett par demenscenter inom en radie på fyra kilometer på lilla Åland. Där kommunerna ska konkurrera om personal, där stortdriftsfördelar uteblir och där kommunerna får rejäla bekymmer med att bära kostnaden för investering samt drift. 

Det är synnerligen svårt att se hur allt detta ligger i medborgarnas intresse och inte minst i klienternas. Men det kan gå prestige i beslutsfattande och det är tydligt att när det kommer till att få bygga fastigheter har prestigen fått orimliga proportioner. Oavsett om det gäller en idrottshall eller ett demenscenter.