Brev till kyrkorådet i Mariehamn

”Lummes vanmakt berör”, skrev en recensent om romanen ”Olle min fader”. Om min åländska härkomst blev jag åter påmind om och som än mer handlar om en regelbunden vanmakt då jag i dagarna erhöll ett brev från Mariehamns kyrkoförvaltning på Åland där min fader är begravd på begravningsplatsen i staden.

I skrivelsen kunde jag läsa om en tydlig åländsk sedvänja. På Åland äger den döde ingen rätt att erhålla en gravplats om man inte betalar för sig så länge en anhörig är i livet. 200 euro vill man ha för att Olles grav ska vara officiell och att han därmed hade anknytning som medborgare på Åland. Tydligt är att den åländska hembygdsrätten upphör för all tid om man inte betalar för att få vara kvar i den åländska jorden.

Förståeligt är att om kyrkorådet underhåller gravplatsen ska man förvisso erhålla ersättning för detta. Något intresse av graven har man inte haft mer än man klippt gräset runt graven under femtio års tid. Frågan är vad det är som medför kostnaden för kyrkorådet? Aviseringen till mig om min fader Olles grav är att om kyrkorådet inte erhåller 200 euro av mig kommer Olles benknotor som finns kvar av honom inte mer märkas ut på Åland som hans sista viloplats.

Kyrkorådet har bestämt att om betalning inte sker ska han läggas i glömskans grav för evigt. Detta efter hans död för femtio år sedan. Betalar jag inte kommer man att avlägsna gravstenen och troligen gräva ned någon annan som betalat för sig så de har en gravplats att gå till. Vill härmed protestera mot era avgifter som gör att ni tvingar mig att ta bort min faders grav som jag ännu sköter och som är det enda minne jag har av min fader tillsammans med alla övriga minnen som jag erhållit från Åland efter att blivit vanvårdad och slagen av det åländska samhället.

Under alla år som förflutit sedan Olles död har jag besökt gravplatsen då jag besöker ön där Olles kvarlevor finns kvar under en sten fraktad från Strängnäs i Sverige med hans namn inskrivet så jag kan gå dit och minnas. Allt i en tid då Olle glömdes bort av det konservativa Åland. Samtidigt blev jag som barn vanvårdad av det åländska samhället. Kuvad och kränkt bärande med mig skammen ut i livet av min barndom bar jag med mig nedtyngda minnen delar av mitt liv tillsammans med min faders minne där han fanns inom mentalvården på Åland. En vård där han matades med medicin och annat som förkortade livet för honom så han endast blev 54 år gammal.

Till kyrkorådet. Härmed protesterar jag mot era avgifter som gör att ni tvingar mig att ta bort min faders grav som jag ännu sköter och som är det enda minne jag har av min fader tillsammans med alla övriga minnen som jag erhållit från Åland .

Vad är det som är så kostsamt med att jag ska betala 50 euro varje år för att min faders minne och grav ska finns kvar? Vad är det som gör att jag ska betala för att erhålla minnet av honom i den grav han ligger men som ni anser inte ska finnas kvar om jag inte betalar för hans sista viloplats?

Krister Lumme