EU:s största prövning står för dörren

Det ska sägas tidigt och tydligt; medborgarna i EU har en positiv syn på unionen och dess existens. Det är bra, EU är en i grunden lika bra som nödvändig både tanke och organisation för att hålla Europa enat, fredligt och konkurrenskraftigt i en värld vars utmaningar få tider kan matcha.

Men med det sagt så kan man konstatera att EU står inför sin kanske tuffaste tid, och risken är uppenbar att det förtroende som medborgarna känner mycket väl kan förloras om inte unionen klarar av att navigera alla de grynnor som världsläget och interna problem lagt i farleden.

Under måndagskvällen rapporterades att EU i förhandlingarna med Trumpadministrationen accepterat de tioprocentiga tullar som Donald Trump lagt på all import från bland annat EU, men också krävt en del undantag för varor så som halvledare, alkoholhaltiga drycker (läs: vin), stål och bilar. Säkert är det en nykter analys av läget att man inte kommer att komma undan tullar helt och hållet med en president som, till skillnad från en överväldigande majoritet av ekonomer, anser att tullar är jordens salt och grundar sina löften om en ny gyllene era för sitt land på de intäkter han ser i framtiden.

Icke desto mindre är det ytterligare ett område där EU och dess medlemsländer tycks vika sig inför den mobbningspolitik som Donald Trump blivit känd för. Efter den uppvisning i underdånighet som de europeiska Natoländerna visade inför den amerikanske kejsaren härom sistens är det här ytterligare ett sätt att blidka mobbaren snarare än att stå på sig. 

Kanske rätt, men det ger bilden av ett EU som inte har kraft och makt nog att stå emot när USA beordrar. Knappast vad européer i allmänhet förväntar sig. Inte heller det faktum att Trumpadministrationen mer eller mindre vänder Ukraina ryggen i kriget mot Ryssland, och därmed lämnar Europa med hela ansvaret att stötta det angripna landet, är något bevis för EU:s tyngd i världspolitiken för närvarande.

Internt i unionen finns den europeiska varianten av Trump. När Viktor Orbán gör det Trump försöker, nämligen att skapa ett allt mer auktoritärt styre baserat på sin egen form av moral och nationalism gör han det vid rodret av ett EU-land. Hittills har EU givit Ungern några rapp på fingrarna när man allt för tydligt skrotat demokratiska grundrättigheter, men i allt väsentligt har Orbán kunnat tuffa på i sin strävan att skapa sitt eget kungadöme.

Det här är ett verkligt problem för EU, eftersom det så tydligt undergräver vad EU ska stå för enligt unionens egna fördrag. De demokratiska principerna är alla grundbultar i EU-samarbetet, men nu har ett av medlemsländerna gång på gång valt att strunta i dem. Lite hopp finns ändå i att förra veckans Prideparad i Budapest var rekordstor, så stor att inte ens Orbán vågade stoppa den trots hätska utspel i sociala medier.

Ett annat problem är Orbáns flirtande med Rysslands despot Vladimir Putin. Det är en inställning han delar med Serbiens president Aleksandar Vucic. Serbien är inget medlemsland, men väl ett kandiatland sedan 2012 och förhandlingar om medlemskap pågår. Detta trots presidentens vurmande för Ryssland och hans hårda tag mot de demonstranter som i tiotusental kräver hans avgång med anklagelser om korruption.

Att EU fortfarande förhandlar med Serbien är märkligt med tanke på utvecklingen i landet, men än större problem är Ungern. Frågan är hur länge EU ska tolerera Orbáns trixande utan att en uteslutningsprocess inleds.

Efter att ha hyllats och återvalts duggar just nu kontroverserna tätt kring EU:s järnlady, kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Hon anklagas från vänster och miljörörelsen för att ha vikt sig för extremhögern efter att ha stoppat en klimatlag i vintras. Och hennes förhandlingar via sms med vaccintillverkaren Pfizers vd Albert Bourla om vaccininköp för miljarder retat upp ytterhögern till den grad att en misstroendeomröstning kan komma att hållas den här månaden.

EU står inför en storm – kommer en union som bildades för att växa Europa starkt i gemenskap stå emot de påfrestningar som stormen utsätter den för?