Ett minnesmärke för Otto Andersson

Gustaf Widéns lördagskrönikor är alltid läsvärda och tankeväckande, inte minst den senaste där han lyfter fram blott folkskolgångne Lövöbon Otto Andersson, som blev både professor och rektor vid Åbo Akademi. Widén väljer att nämna att Andersson lät sig ”lockas av den tyska nationalsocialismen” utan att alls beröra hans kraftfulla agerande i Ålandsfrågan.

Tillsammans med ålänningar och Ålandsvänner i Helsingfors kämpade Otto Andersson mot ålänningarnas önskan om återförening med Sverige. Andersson ville se ett Åland inom Finlands gränser med vidsträckt självbestämmande, alltså inte så långt från den lösning som uppnåddes 1921 och som visat sig fungera. På köpet fick finlandssvenskarna garantier för sitt språk i ett Finland med två nationalspråk, svenska och finska. (Det skulle vända den internationella opinionen till Finlands fördel visavi Ålands statstillhörighet.) Just dessa frågor behandlar jag i min bok ”Ålandsfrågan mina herrar!”.

Med detta inte sagt att Otto Andersson hade rätt. Autonomin kunde lika väl ha inneburit katastrof. Två gånger har Finland varit på vippen att förlora sin frihet. Många i Finland – bland dem Mannerheim – fruktade ännu 1921 tsardömets återkomst och krav på att få Finland tillbaka eller – om bolsjevikerna skulle förbli vid makten – att Sovjetunionen tar sitt storfurstendöme Finland tillbaka. Det har också sagts, och upprepats, att Finland som förlorare i andra världskriget så när hamnade bakom Järnridån. Också i det scenariot skulle Ålands återförening med Sverige ha räddat oss.

Domen över Otto Andersson blev hård på Åland. I början av 1960-talet kunde åländska studenter i Åbo dagligen se en vördnadsbjudande gammal man i svart på stadens gator. Det var Otto Andersson, ännu rak i ryggen, med långt vitt hår, valrossmustasch och vidbrättad spelmanshatt.

På våra Ålandsmiddagar sjöng han med kraftig röst sin “Visa till Åland”. När jag tillsammans med Sten-Erik Fagerlund intervjuade honom för en bilaga till Ålandstidningen uttryckte den internationellt kände musikforskaren sin stora glädje över att uppmärksammas på Åland. Han berättade att det var första gången på fyrtio år.

Gustaf Widén skriver att Otto Andersson “skulle vara värd en staty på en central plats i Mariehamn”. Det är lätt att hålla med om det eller varför inte i Vårdö med en (landskapsbekostad) relief på ett minnesmärke tillsammans med Sally Salminen. (Med en kopia i Mariehamn om man får be.)

Jerker Örjans