Det som händer “någon annanstans” händer här

Det började med en bil i diket.

Så har många stora utredningar börjat. En olycka. Ett rutinärende. Något som ser ut som ännu en notis. Den här gången slutade det i en av de mest omfattande narkotikautredningarna som Ålands polismyndighet arbetat med.

Skuldfrågan är ännu inte avgjord. De åtalade är just det – åtalade. Men vissa saker är redan tydliga i materialet. Polisen beskriver stora beslag av narkotika, kontanter och flera telefoner. Köket i en lägenhet bar spår av hantering och paketering. I skogen på Järsö hittades en markgömma. Avlyssnade samtal och övervakningsbilder är centrala delar av bevisningen.

I berättelsen återkommer ett namn: ”Sverige”.

En person som enligt flera inblandade ska ha styrt leveranser och skulder på distans. En figur som ingen vill peka ut. Om det stämmer får rätten avgöra. Det intressanta här är mönstret som beskrivs.

Mängden och variationen av amfetamin, hasch, ecstasy, LSD, ketamin och kokain pekar inte på “lite eget bruk som spårade ur”, utan på en försörjningskedja. Åland framstår som en del av en större marknad.

Därför är namnet ”Sverige” mindre viktigt än affärsmodellen: styrning via chatt, telefon, skulder och rädsla.

Åland är litet. Det är vår styrka. Korta avstånd, överblick, relationer. Men småskaligheten har en baksida. Den som är rädd för att säga för mycket kan vara tyst länge. Den som ”bara hjälper till” kanske tänker att ansvaret ligger någon annanstans. Den som står högst upp i kedjan behöver inte befinna sig här.

Vi är ett örike. Det känns kontrollerbart. Men det rör sig mycket över vattnet, och i en liten marknad med höga marginaler kan det få stor effekt.

Under de senaste åren har finländsk polis återkommande varnat för att svenska nätverk i ökande grad styr narkotikahandel i landet. Antalet svenska medborgare som häktats för grova narkotikabrott i Helsingfors har ökat kraftigt. Det är myndighetsuppgifter.

Det här är inte ett tecken på att Åland står inför någon våldsspiral. Men den grova narkotikamarknaden kan inte längre beskrivas som något som alltid händer ”någon annanstans”.

Förundersökningen omfattar över 800 sidor. Avlyssning, spaning, kameraövervakning, lång utredningstid. Det är resurskrävande arbete. I förlängningen blir det en fråga om prioriteringar: vilka verktyg ska samhället ge rättsväsendet, och hur mycket är vi beredda att investera i att störa den här typen av verksamhet?

Frågorna som följer är inte alarmistiska. De är praktiska.

Har Åland de resurser och samarbeten som krävs för att störa införsel och nätverk – eller är vi som starkast först när allt redan har hänt? Hur gör man det lättare att tipsa och vittna i ett litet sammanhang där sociala konsekvenser kan kännas större än juridiska?

Vi behöver inte dramatisera. Men vi behöver ta det på allvar. Det är värt att förstå hur helheten fungerar, inte bara vilka som sitter i rättssalen.