Den fredliga vägen måste försvaras – med ord

Natten mot söndag föll bomber över Irans kärntekniska anläggningar. Amerikanska bombplan slog till mot Fordow, Natanz och Isfahan. Det är platser som förknippas med Irans ambition att skaffa kärnvapen. Den här gången var det USA som agerade, på direkt order av Donald Trump.

Konflikten är geopolitisk. Den rör Iran och Israel, USA och Ryssland, stormakter och säkerhetsdoktriner. Men den påverkar också världen i det lilla. I samhällen som har byggt sin trygghet på föreställningen att det finns regler att luta sig mot.

På Åland kan det kännas avlägset. Ändå bär ekot från bomberna hela vägen hit. Inte i form av direkta hot, men som en påminnelse om att den internationella rätt vi förlitar oss på håller på att försvagas.

USA:s attacker väcker flera frågor. Oavsett om man anser att insatsen var nödvändig eller överilad, väcker den oro kring hur världens mäktigaste stater agerar i dag. FN hamnar vid sidan om, diplomatin får stå tillbaka och folkrättens ställning försvagas varje gång våld föregår samtal.

Världsordningen, sådan den formades efter andra världskriget, bygger på en grundidé: att stater inte på egen hand ska avgöra vad som är rätt och fel i internationella konflikter. Att våld ska vara sista utvägen. Att avtal ska hållas. När stormakter frångår dessa principer förändras spelplanen för alla. För stora länder är det ett sätt att visa kraft. För små samhällen kan det bli en fråga om långsiktig trygghet.

För Åland är detta inte en avlägsen principdebatt. Vår säkerhet vilar på förtroende och internationella överenskommelser. På att andra respekterar de avtal som skyddar oss. När sådana principer förlorar sin tyngd, påverkar det också vår möjlighet att stå utanför framtida konflikter.

I Finland växer kraven på ökad beredskap. Regeringen har redan betonat att även civilsamhället måste vara bättre rustat. Samtidigt samlas Nato till toppmöte för att diskutera hur Europa bör agera om läget i Mellanöstern förvärras.

Ålands demilitariserade och neutraliserade status är en styrka. Den är inte en rest från en annan tid, utan en aktiv del av det internationella samarbete som bygger fred. Det finns all anledning att stå upp för den, tydligt och med eftertryck.

Men avtal räcker inte bara på papper. De måste också hållas levande genom tydlighet och engagemang. Det har flera sakkunniga, bland dem juristen och tidigare riksdagsledamoten Elisabeth Nauclér, påmint om. Neutraliseringen är inte ett historiskt minne utan ett verkligt skydd. Men skyddet fungerar bara om det förankras och försvaras aktivt, också i fredstid. Den uppgiften får inte glömmas bort.

Freden märks i det vanliga. Att vardagen fungerar. Att vi kan känna oss trygga.

Åland påverkas när världen skakar. Men vi har valt en väg som bygger på samarbete, förtroende och demilitarisering. Det är ett val värt att hålla fast vid.