Bänken är dyr – men fulhet kostar också

Drygt 32.000 euro för den nya sittplatsen i Esplanaden är en prislapp som syns. Särskilt i en tid när hela det offentliga Åland pratar sparkrav och prioriteringar, och allt som inte läcker, blinkar rött eller hotar att rasa snabbt får frågan: måste det verkligen kosta så här mycket?

Så ja, dyrt javisst. I spartider måste frågor om kostnader tas på allvar, även när de är obekväma. Fakturor ska fram, prislappar ska tåla dagsljus och invånare ska få fråga om pengarna används klokt.

Men efter den första ”vad kostar det?”-reaktionen behöver man också se vad det faktiskt handlar om. En stad behöver fungera, jo. Men den behöver också kännas som en plats, inte bara som ett ärende mellan två punkter.

Det handlar om de där små ställena där folk blir kvar en stund. Någon behöver vila benen. Några väntar in varandra. Barn äter glass. Turister tittar sig omkring. Andra vill bara slå sig ner och få vara ifred en stund.

En bänk är inte bara en bänk. Den är en av få mötesplatser i stan som fortfarande är gratis. När allt kostar är det ingen liten sak att kunna sitta någonstans utan att vara kund. Samtidigt är det just sådana platser som gör att människor blir kvar, handlar något och ger centrum liv. Sådana platser behöver Mariehamn fler av.

Det är lätt att sucka åt den här sortens satsningar när ekonomin är pressad. Det låter ju klokt att säga att pengarna bara ska gå till det allra mest nödvändiga. Men en stadskärna mår inte bra av att bara vara något man passerar på väg någon annanstans.

Just därför spelar sträckan mellan Torget och Västerhamn roll. Mariehamn är redan en vacker stad, och Esplanaden är en av de platser som gör den till det. Men vackra miljöer sköter inte sig själva. Centrum behöver fungera i vardagen, men också kännas omhändertaget: grönt, välkomnande och lite eget. Vill man att människor ska trivas i stan måste det också finnas något som får dem att sakta ner.

Det betyder inte att varje specialbyggd lösning automatiskt är klok, eller att 32.000 euro är småpengar. Och det betyder absolut inte att staden ska gå loss med kommunal snickarglädje varje gång någon får en idé om en halvmåne i trä. Men lösningen kan inte vara att sluta bry sig om hur stan ser ut och känns.

Det offentliga rummet är lätt att spara på. Man skjuter upp lite här och struntar i något där. Det märks kanske inte direkt, men efter ett tag gör det något med känslan av en stad. Om centrum får bli trött och ovårdat kostar det också: i sämre trivsel, färre möten, kortare besök och färre människor som faktiskt vill vara där.

En sak är också viktig att komma ihåg. När en sådan här prislapp dyker upp är det lätt att irritationen hamnar hos dem som har beställt och byggt. Men tjänstemännen har inte vaknat en morgon och fått lust att bygga en dyr bänk i Esplanaden. De följer budgetar, planer och politiska beslut. Vill man kritisera bänken går det utmärkt. Men då är det politikens prioriteringar man kritiserar.

Mariehamn ska hålla i pengarna. Självklart. Men en stad som bara vågar lägga pengar på det som är akut blir till slut ganska fattig på liv.