Precis som i filmen ”Groundhog Day” där Bill Murray vaknar till samma dag gång efter gång kommer de åländska väljarna nästa år åter vakna till en valrörelse som handlar om kommunfrågan.Pressbild
2027 vaknar vi i vår egen ”Groundhog Day”
Inte sällan är åländsk politik som filmen ”Groundhog day”, den där Bill Murray vaknar till samma händelsekedja varje dag utan att komma vidare i livet. Så det är knappast överraskande att nästa års lagtingsval kommer att centreras kring kommunfrågan.
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
I en – i politiska mått mätt – rasande gästledare i måndagens tidning går Lumparlands kommunfullmäktigeordförande Guy Björkqvist (HI) till angrepp på landskapsregeringens kommunpolitik (LR). Han menar att LR använder landskapsandelssystemet och lagstiftningen för att svälta ut kommuner och därmed tvinga dem till samgåenden, antingen frivilliga eller genom den nyligen antagna kriskommunlagen. Vi återkommer till den eventuella taktiken senare för att först titta på ekonomin.
Lumparland står på konkursens rand, och enligt finansminister Mats Perämaa (Lib) har tre andra kommuner i princip liknande läge. Guy Björkqvist beskriver väl hur hans kommuns problem har eskalerat sedan 2018, där kostnadsfördelningen av KST:s kostnader beskrivs som ”dödsstöten” för kommunen. Lumparlands prislapp för socialvården har, enligt Björkqvist, stigit med 270.000 euro jämfört med när kommunen skötte vården själv. En omöjlig summa för en kommun av Lumparlands storlek att klara av, förstås.
KST:s kostnadsfördelning har diskuterats en del, men egentligen alldeles för lite. Den har slagt hårt mot vissa, medan andra gynnats av den nya organisationen. Så är det förmodligen alltid vid större organisatoriska förändringar, och kan mycket väl jäma ut sig över längre tid. Icke desto mindre är det en stor faktor till att Lumparland befinner sig där man är i dag ekonomiskt, och lösningarna är få. Förmodligen är tvångsmedlet som kriskommunlagen bjuder det enda alternativ som står till buds när allt analyserats klart.
Precis som Guy Björkqivst har också Mats Perämaa poänger i sitt resonemang (det är detta som gör kommunfrågan så svår – det finns många infallsvinklar). Framför allt konstaterar han att om landskapet ska föra över mer pengar till kommunerna måste dessa pengar skäras bort från något annat i landskapets verksamhet. Och det är inte det lättaste om man samtidigt ska upprätthålla den service som finns i hälso- och sjukvård, skola och infrastruktur. Landskapet går kraftigt minus och kassan sinar.
Perämaa menar att kommunerna har gjort bättre resultat än landskapet de senaste åren så pengarna borde finnas. Problemet är att verkligheten mellan de åländska kommunerna skiljer sig vida. En förändring av landskapsandelssystemet är framtaget och ute på remiss, men det lär möta motsånd eftersom det är en utveckling av ”Robin Hood”-systemet som redan finns där ”rika” kommuner får mindre och ”fattiga” mer.
Ålandstidningen
Den stora frågan, den som våra politiker tassar som katten kring het gröt runt redan fiaskot med kommunreformen under regeringen Sjögren 1, är dock om det är värt att upprätthålla modellen med 16 kommuner när problemen för allt fler av de mindre kommunerna är så uppenbara.
Och här kommer vi tillbaka till frågan om det finns en taktik, en dold agenda, från LR att tvinga samman kommuner genom att spela politisk svälta räv. Detta har framförts i debatten ett flertal gånger det senaste året, både från kommunalt håll och från oppositionen i lagtinget. Finansministern menar i intervjun med Ålandstidningen i tisdags att det inte stämmer, att det inte finns en agenda.
Det är en smula förvånande. Under Mats Perämaas förra period som finansminister var det inget snack om att LR gjorde förändringar i kommunernas finansiering för att bana väg för kommunsammanslagningar. Och den politiska inriktningen har inte förändrats speciellt mycket. Fortfarande ålägger lagtinget, på förslag från landskapsregeringen, kommunerna nya uppgifter men täcker de ökande kostnaderna med en spottstyver av vad de egentligen kostar. På så vis kan LR styra den ekonomiska utvecklingen i kommunerna. Det är ingen hemlighet. Det är inte heller någon hemlighet att två av tre regeringspartier vill se färre kommuner.
Oavsett vad som sägs står vi inför två faktum. Kriskommunlagen kommer att aktiveras under nästa år om inte Lumparland hittar någon annan kommun att gå samman med innan dess (vilket inte är troligt) – och kommunfrågan kommer att bli nästa års stora valfråga.
Precis som i valen 2015 och 2019 kommer skiljelinjen att stå mellan de som vill förändra och slå samman, och de som vill fortsätta med dagens system. Risken är, nu som då, att faktabaserade resonemang får stå till sidan för de känslostyrda – och att frågan därmed inte heller under nästa mandatperiod får en lösning.
Precis som med Bill Murrays jakt på att komma från Groundhog Day måste dock Åland komma vidare. Det är inte hållbart varken att kommuner måste stå med mössan i hand och be om allmosor från landskapet eller att politiken kan ta itu med nya problem utan att ständigt börja om på ruta ett.
