Denna vår har fortsatt intensivt med tidiga morgnar. Jag vaknar denna gång vid 02-tiden på min stuga på Gumholm, eller Gomholm som ortsbona säger fast med “å”. Det vill säga Gåmholm utanför Skarpnåtö. Jag har förberett kläder, skaffning och utrustning dagen före så jag har bara att inbilla mig att jag är pigg och nyter och masa mig mot båten. Några minuter senare sitter jag i båten och styr kosan mot Sälskär. Med min 150 hk Silver Eagle tar det bara knappt 15 minuter så är jag framme.

Väl framme lastar jag av all utrustning och kör båten runt udden på gammalt vårjaktsvis. Jag knallar till min plats och noterar att det är relativt lugnt. Några par svärtor flyger upp och lite vitfågel men inte den stora mängd tordmular jag såg en par dagar tidigare. Jag fäller snabbt upp gömslet och flyttar in och gör mig hemmastadd.

Kort efter har jag fått mina kameror på stativ och sitter bekvämt när dyker de upp. Det vill säga orsaken till att jag sitter här denna gudsförgätna tidpunkt på dygnet. Tordmulorna! Först ett par, sedan flera. De intar klipporna runt gömslet meter för meter. Efter en knapp timme är jag näst intill omringad av dem. De sitter, simmar runt lite, flyger lite. Mest av allt har de ljud för sig. Jag skulle gärna vilja säga att de sjunger, men då skulle jag ljuga. De har ett knarrande, grymtande ljud. Då de knarrar på i stora grupper, vilket de gör, låter det som en motorbåt med skit i karburatorn.

Utmynnar i ett crescendo

Bäst som jag sitter där och morgonen sakta gryr hoppar en tordmule på en annan. Den flaxar upp i position på ryggen, tittar stint den undre i ögonen. Hon, för det är en hona, tittar stint tillbaks rakt upp i ögonen på hanen med huvudet vridet i 180 grader. Då får de i gång andra växeln både med grymtandet, knarrandet och vingviftandet. Det hela utmynnar i ett crescendo med en än intensivare slutspurt för att plötsligt vara över. Parterna intar positioner bredvid varandra. Gosar lite, kelar med näbbarna, plockar lite på varandras halsar. Slutligen lite viftande med vingarna med utspända bröst, som för att säga “vilken underbar morgon” innan det är dags för deras morgondopp.

Denna procedur upprepade sig gång på gång och jag började sakta kunna utläsa ett rörelsemönster som föregick kärleksakten. Det som från början lät som ett massivt knorrande och grymtande visade sig innehålla nyanserade undertoner. Jag kunde uppfatta då förspelet började genom en ny knorrslinga. Knorrandet bytte rytm och intensitet. Kelandet kunde påbörjas och jag kan säga att de var mycket ömsinta mot varandra. Ofta tog hanen till sitt hemliga vapen. Det var moonwalk, snott rakt av Michael Jackson. De svarta simfötterna drogs bakåt mot berget samtidigt som han backade 30-40 centimeter som en del av uppvaktningen. Jag har aldrig sett något liknande. Tydligen var det effektivt för varje gång just efter sitt specialnummer kunde jag konstatera att han var en lite lyckligare tordmule.

Överväldigad av skådespelet kunde jag en par timmar senare sätta mig i båten, och på ett platt hav, styra kosan mot Getas underbart vackra övärld med ett leende på läpparna.

Text och foto: Daniel Eriksson