Sätt kejsarinnan på museet och förklara varför

Det finns goda skäl att vara försiktig när politiker vill flytta statyer. Den som tar bort ett monument för att det skaver mot dagens opinion riskerar att städa undan det som borde begrundas. Stadshusbacken i Mariehamn ska inte bli en spegel av veckans debattklimat.

Den hållningen har präglat stora delar av den nordiska debatten om offentlig utsmyckning. I Norrköping, där kraven gällde Louis De Geer och hans kopplingar till slavhandeln, svarade kommunstyrelsens ordförande att ”vi ska inte radera vår historia”. I Nuuk röstade 62 procent för att behålla statyn av kolonisatören Hans Egede. I Helsingfors står Alexander II kvar på Senatstorget. Den statyn restes 1894 efter en tävling som lantdagen utlyste, och den har sedan dess blivit en del av den finländska berättelsen om sig själv.

Varför ska då Maria Alexandrovna flytta?

Svaret ligger inte i vem hon var. Den tyska prinsessa som blev rysk kejsarinna dog 1880 och har ingenting med Vladimir Putin att göra. Mariehamn bär hennes namn sedan grundandet 1861, och det är en del av stadens historia som ingen behöver skämmas för eller försöka gömma.

Problemet är statyn, inte kvinnan. Den är inget vittnesmål från kejsartiden utan en gåva från år 2011, bekostad av ”den ryska sidan”, som det står i avtalet. Skulptören Andrej Kovaltjuk är ordförande för Rysslands konstnärsförbund och har tagit emot ett pris från den ryska utrikesunderrättelsetjänsten. Rysslands konsul på Åland utsågs i avtalet till en av skulptörens företrädare, och texten på den informationsskylt som avtalet föreskrev, och som i dag saknas, skulle godkännas av konsulatet och Sankt Petersburgs regering. Statyn överlämnades i samband med Mariehamns 150-årsjubileum, och avtalet talar självt om att stärka relationerna mellan ”Åland och Ryssland”. Varför staden så fogligt tackade ja och tog emot är ännu en gåta.

Konstvetaren Lars Berggren, professor emeritus vid Åbo Akademi, har beskrivit de ryska statygåvorna från Putintiden som markeringar av närvaro och inflytande. Det är svårt att se saken på något annat sätt. Statyn vid stadshusets entré är en påkostad version, gjuten i brons, av de memes som ryska trollfabriker dagligen sprider på nätet: Åland och Finland hörde en gång till oss, och det har vi inte glömt. Skillnaden är att den här står på stadens mest representativa plats, utan en rad förklaring.

Våra grannar har resonerat på olika sätt när det gäller gåvor från Sovjetunionen och Ryssland. Kotka flyttade sin Leninstaty efter ett beslut i fullmäktige med 41 röster mot 9. Helsingfors förde statyn ”Världsfreden”, en gåva från Moskva, till lager 2022, och staden har konstaterat att den inte kan återvända till sin gamla plats. Åbo har däremot låtit Kovaltjuks andra skulptur, ”Mötet i Åbo 1812”, stå kvar, med motiveringen att verkets alla betydelser ska bevaras, också protesterna mot kriget i Ukraina. Det finns alltså inget självklart svar.

Klart är dock att statyn bör flyttas från stadshusbacken till en mindre framträdande plats, där den inte längre står som hedersvakt vid stadens främsta byggnad. Esplanaden, som förvaltningen nu föreslår, uppfyller knappast det kravet. Varför inte skänka den till landskapet och placera statyn inne på Ålands kulturhistoriska museum där den kan sättas in i sin historiska kontext. Stadens utlåtande om omplaceringsförslaget avråder visserligen från just detta med den något diffusa formuleringen att en “inomhus museal miljö bedöms sakna motsvarighet i Mariehamn”. Men det går väl att ändra på. Man bygger inte ett historiskt museum med föremål som passar huset, utan med föremål som berättar om historien.

Men, som denna ledarsida skrivit tidigare, det viktigaste är skylten. Den ska berätta vem Maria Alexandrovna var och varför staden bär hennes namn. Den ska också berätta hur statyn kom hit: vem som tog initiativet, vem som betalade och vilken roll konsulatet hade. Avtalet upphörde vid utgången av 2011. Ingen i Moskva eller Sankt Petersburg har längre något att säga till om vad som står på skylten. Staden äger statyn, och Åland äger berättelsen. Den bör skrivas av oss ålänningar och ingen annan.