Finland förbereder som bäst arbetet med att ta fram en samtyckeslagstiftning rörande våldtäkt, lik den svenska lagen från 1 juli 2018. I den bygger lagstiftningen om våldtäkt på avsaknad av frivillighet, i stället för som tidigare förekomsten av våld, hot eller en särskilt utsatt situation.
En nödvändig modernisering eftersom vi vet så mycket mer i dag om hur en utsatt person kan reagera med paralyserad passivitet i stället för att slåss eller skrika.
Det finns inga undantag från varje människas ovillkorliga rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande.
I juni i år publicerade svenska Brottsförebyggande rådet (Brå) en rapport om lagändringens konsekvenser, där man granskat samtliga tingsrättsdomar om våldtäkt mot kvinnor under 2019.
Brå konstaterar att antalet fällande våldtäktsdomar ökat markant. Från 190 fällande domar år 2017 till 333 år 2019 –en ökning med 75 procent.
I samråd med ansvariga åklagare kom Brå fram till att 76 domar rörde fall som inte skulle ha lett till åtal och eller fällande dom före lagändringarna. Av dessa domar var hälften friande, 26 fällande och tolv till fällande för det nya brottet ”oaktsam våldtäkt”.
Brås utredning visar att våldtäktsåtalen efter samtyckeslagen skiljer sig vad gäller relationen mellan parterna. Före lagändringen var våldtäkter i nära relationer vanligast bland åtalen. Brå skriver: ”Den helt dominerande relationen nu är istället att parterna är bekanta med varandra. Det rör sig i stor utsträckning om unga människor som festat under en helg och som framåt natten hamnar i en sexuell situation, som målsäganden uppfattar som ett övergrepp”. Situationen kan alltså ha inletts helt ömsesidigt men utvecklats på ett sätt som brottsoffret inte ville vara med om.
Det var just den typen av situationer som lagändringen avsåg att täcka, det vill säga överrumplingsfall och fall där målsäganden reagerat på övergreppet med passivitet.
Den kritik som riktades mot samtyckeslagen från jurister rörde främst att det skulle bli svårt att bedöma frivillighetsgraden, alltså om och hur samtycke uttryckts. Vad gäller just bevisvärderingen menar Brå att det i de fällande fallen tydligt framkommer att målsäganden inte ville delta. Hon har i en del fall blivit överrumplad; i andra fall har hon inte gett den tilltalade några signaler på att hon vill ha sex och reagerat med passivitet under händelsen, på grund av att hon blivit paralyserad.
Endast tolv av de nya fällande domarna rörde det nya brottet ”oaktsam våldtäkt”, ett brott som inte är aktuellt att införa i den finska lagstiftningen. Det innebär att man av ”tondövhet” och klumpighet kan göra sig skyldig till våldtäkt utan att ha haft uppsåtet.
Brå spekulerar i att de få fallen kan bero på att domstolarna inte vet hur den bestämmelsen ska tolkas och därför i stället väljer att antingen fria den åtalade eller döma till (uppsåtlig) våldtäkt.
Anne Ramberg som var generalsekreterare för Sveriges advokatsamfund medan den svenska samtyckeslagen bereddes, uppmanar i en intervju med Yle de finska lagstiftarna att i arbetet med samtyckeslagen vara tydliga med förutsägbarheten så att alla förstår vad som är straffbart.
”När man gör någonting måste man kunna förutse konsekvenserna av det. Hos oss är det uppenbart att många inte förstår att de gör sig skyldiga till brott, för att man kanske har lite olika uppfattningar om frivillighet”, säger hon i en intervju med Yle.
Samtyckeslagstiftningen är mycket välkommen modernisering av våldtäktslagstiftningen. Men den måste vara tydligt skriven för att vara både rättssäker och användbar i domstolarna.

Petter Lobråten