Ålandstidningens krönikör Olof Ehrenkrona lyfte tidigare i veckan förtjänstfullt frågan om det nordiska samarbetet. Ett samarbete som för allt fler nu framstår som totalt havererat. Enskilda nationella modeller tillämpas och nordiska medborgare hindras från att resa mellan länderna samtidigt som länderna öppnar upp gränserna mot andra länder. En mycket oroväckande utveckling för samtliga nordiska länder och deras invånare.

Det nordiska samarbetet är en del av vår identitet. Norden och den fria rörligheten hör ihop. I en avlägsen del av världen är Norden med sina drygt 30 miljoner invånare i stort behov av samarbete.
Det är genom samarbetet vi har byggt våra enskilda länder samt autonomier och den gemensamma historien ger oss möjligheter att hitta lösningar på morgondagens utmaningar. Allt detta utmanas av pandemin och värst är det för gränsregioner, som till exempel Åland, Öresund och Haparanda/Torneå, vars ekonomier har sin grund i att flöden mellan länderna upprätthålls och att den nordiska integrationen fortlever.
Men inte enbart gränsregionerna blöder utan även det nordiska näringslivet, kulturutövare och inte minst var och en av oss som är vana att röra sig fritt över de nordiska gränserna.
Det åländska samhället är mycket beroende av att samarbetet inom Norden och flödet mellan de nordiska länderna upprätthålls. Hela vår sjöfart är byggd kring det och många av våra större företag finns i såväl Finland som Sverige.
Med detta sagt är det viktigt för Åland att det nordiska samarbetet fortgår och gärna även intensifieras.
Uppgifter till Ålandstidningen gör gällande att de åländska ministrarna gång efter annan även nämner detta i nordiska sammanhang och att det alltid bemöts positivt men att det sedan rinner ut i sanden. Även i dessa tider fortsätter åländska politiker lyfta frågan om behovet av samordning inom Norden, men möts av få faktiska insatser.
Samtidigt som åländska politiker lyfter frågan ser vi att allt fler politiker på nationell nivå säger att det blir svårt att öppna upp inom Norden eftersom coronastrategierna skiljer sig mellan länderna. Att ett gemensamt öppnande av Norden går att ifrågasätta av hälsoskäl och där Sverige utmålas som den största riskfaktorn.
Utan att ta ställning i den direkta sakfrågan kan vi konstatera att insatserna kring öppnande av Norden måste samordnas. Vi måste ha liknande strategier och vi måste hantera dylika utmaningar gemensamt. Då blir vi starkare och vi kan hantera såväl nuvarande som kommande utmaningar på ett bättre sätt.
Nordbor vill generellt sett ha ett utökat samarbete mellan länderna. Många gånger lyfts drömmen om en gemensam nordisk union och när Nordiska rådet lyfte frågan om en nordisk federal stat sade mer än 42 procent av nordborna direkt ja till en sådan lösning. Och andra opinionsundersökningar visar på ett stöd på över 50 procent. Detta innan idén ens på riktigt börjat diskuteras.

Pandemin har blottat luckor i det nordiska samarbete – luckor som går att åtgärda om vilja finns. Ett folkets vilja till utökat samarbete inom Norden finns definitivt, men tyvärr uttrycks inte den viljan så ofta hos politiker på nationell nivå. Kanske för att länderna står med olika fötter i EU och kanske för att man hellre vill lägga energin på EU-nivå?
Det ena behöver inte utesluta det andra och Åland gör med all rätt sin röst hörd i Nordiska rådet för att stärka det nordiska samarbetet. Ett starkt EU och ett starkt Norden är inte varandras motsatser utan snarare en tillgång för båda delar.
I tider när omvärlden är turbulent behöver vi vår nordiska familj. Det skulle inte skada om politikerna på nationell nivå skulle stanna upp och ta till sig det och ta till sig folkets vilja till utökat samarbete. Det skulle vi alla tjäna på.

Daniel Dahlén