Att dö är inte billigt. Inte om man vill begravas enligt gängse normer och lagar i varje fall. Det ställs nämligen en hel del krav från lagstiftarens håll på att saken sköts med en viss standard.
Begravningslagen är förvånande normativ gällande hur en avliden persons stoft ska hanteras. Det ska ”gravsättas eller kremeras utan onödigt dröjsmål”, det ska ”hanteras på ett värdigt sätt och så att den avlidnes minne hedras” och dessutom så att ”den avlidnes åskådning och önskemål respekteras”.
Kring dessa föreskrifter har det uppstått allehanda produkter och tjänster som gör det enklare för de efterlevande att inte bara följa lagen utan också på andra sätt hedra den avlidna.
Som Ålandstidningens artiklar om ämnet i onsdags visade kan kostnaderna variera kraftigt, men miniminivån är trots allt kännbar. Utgående från de uppgifterna ligger lägstanivån på ungefär 1.000 euro om man helt avstår från gravsten eller plakett och bara fokuserar på att hantera stoftet och sköta juridiken på ett korrekt sätt.
Många väljer dock att köpa en gravsten, en dyrare kista, få mer omfattande juridisk hjälp och boka gravplatsen för en längre tid. Kostnaden för allt detta kan närma sig 10.000 euro, eller för all del mycket mer.
När ständigt frispråkige Igge Holmberg förra veckan i en personlig intervju ansåg det vara kapitalistiskt – vilket enligt honom är negativt – att det ska vara så dyrt att dö är det alltså inte helt sant. Man kan välja att sätta mycket pengar på en begravning, ja, men miniminivån är i praktiken satt av lagstiftaren, inte av marknaden.
Det juridiska måste skötas eftersom det finns lagar om arv och skatter. Stoftet ska placeras i ett kärl av en viss standard, vilket också föranleder vissa kostnader.
Kremering är en tjänst som oundvikligen kostar pengar, och eftersom traditionell begravning måste äga rum på en dedikerad begravningsplats är det fullt naturligt att också det kostar åtminstone en liten slant.
Riksdagen kunde välja att skapa mer personligt svängrum gällande begravningar och därför frikoppla begravningsplatserna från kyrkan. Samtidigt skulle kravet att begravningsplatser inte får vara vinstbringande slopas. Privata minneslundar med olika inriktning som bättre reflekterar de avlidnas önskemål skulle uppstå som komplement till det kyrkliga alternativet. Då kunde man tala om kapitalism, märkväl i positiv bemärkelse.
Man borde givetvis också slopa arvsskatten för att – utöver den uppenbara rättvisan i att inte beskatta en avlidens inkomster ännu en gång – förenkla den juridiska bördan för de efterlevande och därmed sänka den administrativa kostnaden.
Med dylika reformer kunde minimikostnaden för att hantera stoftet av en avliden minska till mycket nära noll.
Det ovanstående ska på intet vis tolkas som en nihilistisk inlaga i debatten – snarare tvärtom. Hur vi hanterar våra döda och de fysiska artefakter vi reser över deras minne är oerhört viktiga frågor. Förhoppningsvis skulle ytterst få välja det minimalistiska alternativet.
En begravningsplats kan vara en helt och hållet nödvändig påminnelse om vår koppling till våra förfäder och vårt gemensamma förflutna. Det är enkelt att säga att vi bygger vidare på det samhälle som de som gick före oss skapade, men de praktiska implikationerna av detta faktum glöms lätt bort, både i den privata vardagen och i de politiska besluten.
För att undvika kortsiktighet, enkelspårighet och nihilism bör vi därför låta gravstenar, plaketter och andra minnesmärken över våra döda påminna oss om vår uppgift att hantera både våra egna och våra medmänniskors liv på ett klokt sätt.
För att vara ett relativt sekulärt samhälle tar vi ändå dessa frågor på påtagligt allvar, något som påvisas av det faktum att många lägger flera tusen euro på att gravsätta en avliden familjemedlem.
Det bör stå alla fritt att avsätta en summa för ändamålet som man anser lämplig, men att den summan ofta är relativt hög är ett samhälleligt sundhetstecken.
Henrik Herlin