Det som är rätt för ett barn kan bli fel för ett annat

Jag valde att ha mina barn hemma när de var små. Tanken på att lämna en 14 månaders bebis på dagis samtidigt som jag var hemma med en nyfödd kändes helt fel. Jag ville att vi skulle få vara tillsammans. Att dagarna skulle få formas efter vårt behov och inte efter hämt- och lämningstider. Att vi skulle kunna åka på en spontan utflykt eller bara vara hemma utan att passa klockan. Så blev det också.

Båda barnen började senare tillsammans i familjedagvård när de var ungefär ett och två år gamla och på dagis vid 4 och 5 års ålder.

Den yngsta sov nästan inte alls under sitt första år. Till slut var grannarna så oroliga över våra sömnlösa nätter som även påverkade dem att de gjorde en orosanmälan. Vi utreddes och det konstaterades att det inte fanns bristande omsorg och inga behov för barnskyddsklientskap. Vi tog hand om våra barn och de hade det bra. Men med den erfarenheten i bagaget kan jag också konstatera att familjer kan vara väldigt sårbara.

I dag är det äldsta barnet tolv år. Under flera år har hen kämpat med det sociala samspelet. Blyghet som begränsar livet, svårigheter att ta plats, vågar inte prata inför andra. Ångest. Kontakter med skolkurator, skolpsykolog och Bup. Nu väntar vi på en ny utredning och försöker samtidigt hantera en situation där skolans sociala sammanhang blivit så svår att vi behöver fundera på skolbyte innan vi har en hemmasittare. Det här kostar nog samhället mer än vad en dagisplats hade gjort. Och kanske hade situationen sett precis likadan ut ändå. Men jag kan inte låta bli att fundera.

Om mitt barn hade varit i barnomsorg några timmar i veckan när syskonet föddes hade något blivit annorlunda? Hade fler vuxna runt omkring sett något tidigare i problemen med socialt samspel? Hade den sociala träningen hjälpt? Eller hade det inte gjort någon skillnad alls? Det kommer jag aldrig att få veta. Här är största orsaken till att jag är orolig när den subjektiva rätten till barnomsorg diskuteras som om det vore en enkel fråga. För barn är olika. Familjer är olika.

Det som är rätt för ett barn är inte nödvändigtvis rätt för ett annat. När mina barn var små ville jag ha möjligheten att välja att ha dem hemma. Jag är fortfarande glad att jag hade den möjligheten. Jag gör precis likadant nu med mina två yngsta. Inget dagis innan vi absolut inte kan lösa det på andra sätt.

Men jag vill att alla familjer ska ha möjligheten att välja. Vi kan aldrig veta i förväg vad som blir bäst för just det enskilda barnet.

Orolig flerbarnsmamma