I sin diktsamling ”Livsstigar mellan himmel och jord” blickar Leena Lindqvist sorgset tillbaka på olevda möjligheter. ”När tappade jag livet som var mitt / när började jag lifta med andra ...”, frågar hon sig i en av de inledande stroferna.”

Att leva för andra, genom andra och tappa bort sig själv. Ett sätt att skydda sig naturligtvis, för livet anpassar sig inte. Det bara pågår, konstaterar hon kärvt:

 

Inga omtagningar

tillåts i den här teatern.

Man måste betala för att få

vara med

men ingen slipper undan

och rollerna

fördelas slumpmässigt.

 

Men med tiden och ålderns trygghet har insikten vaknat om att viktiga processer tar tid. ”Årstiderna / liksom livet / vaknar när tiden är mogen”. Att retroaktivt erkänna respekten för det egna jagets värde är en skör process som bygger på kärleksfullt tålamod med sig själv.

 

Ibland känns det

som om mitt gömda jag

skulle ha sprungit

i kapp mig

och flåsar i mitt öra:

vänta vänta får jag säga,

du går åt fel håll!

Du måste vända och börja om.

 

Språket erbjuder henne en möjligt väg till frigörelse och självförsoning. Att ta makten över orden och formulera insikter och ståndpunkter. Inte bara för henne själv, utan för alla människor i vår oförutsägbara och oroliga värld.

 

Spräng hela alfabetet

Helst då när jag har tid

att plocka upp alla bokstäver

och sortera om dem

i grupper som kan ge mig ett budskap

som jag vet att väntar inne i mig ...

 

Hon berättar att hon i vuxen ålder bytte språk och fick ta reda på det nya ”lösenordet”. Känslospråket hade låst sig. Bokstäver var ”hoptrasslade som gamla garnnystan och häststängseltrådar”.

Den hårda knuten av häststängseltrådarna är en fin metafor. Diktsamlingen blixtrar till när hon lättar på den kontrollerade språkdräkten och kliver ut i det fantastiska:

 

Bara rop och skrik

avbryter tystnaden

Allt är halvfärdigt

Husen är omöblerade och kalla

Väggarna farliga

för nära.

Farligt ute också.

Tåg som transporterar älgar.

Stora och farliga med långa horn.

De springer fort och

är osynliga

Man ser inte när de kommer...

 

Dikterna är korta, en per sida, ibland bara enradingar, som fyndiga ”Förbjudet att visa sig ute utan tak över huvudet!”.

Leena Lindqvist föddes i finska Österbotten och flyttade som vuxen till Åland där hon bland annat drivit hälsokostbutik och varit med och grundat Fredsinstitutet där hon var vice ordförande i många år.

I den avslutande dikten skriver hon att hon längre funderat på att skriva en roman med den stora titeln ”Allt eller inget”, men av de förberedande anteckningarna blev det i stället en diktsamling. Det märks på den lite spretiga dispositionen där berörande djup samsas med mindre originella reflektioner om dagsaktuella ämnen som krig och miljö. Starkast är texterna som vänder sig inåt och bakåt. De berör på ett existentiellt plan.