”Jag har älskat alla dina andra filmer, så det vore ju ett väldigt antiklimax om jag inte tyckte om den här”. Så sa författaren Ulla-Lena Lundberg till Per-Ove ”Bolle” Högnäs innan hon tog plats i biosalongen för att för första gången få se dokumentärfilmen ”Alla mina berättelser” – som handlar om henne själv.

Men antiklimax blev det inte. Filmen, som är en timme lång och till stora delar går ut på att Ulla-Lena dricker kaffe med sina vänner och pratar om författarskapet, är fängslande, fin och stundtals rolig. Genom scener från Kökar där hon är uppväxt, arkivmaterial och återberättande från hennes gamla barnflicka förstår tittaren att Ulla-Lena är född författare. Hon fantiserade tidigt om sådant inga andra barn gjorde och hittade sätt att berätta om fantasierna långt innan hon kunde skriva. Och när hon väl lärde sig skriva fanns det inget stopp. När de andra barnen skrev meningar i sina skolböcker skrev hon flera sidor, och när hon fyllde 14 tyckte hon att det var dags att bli utgiven. ”Nu har jag skrivit i halva mitt liv och ännu inte gett ut något, det är inte klokt”, tänkte hon, och sedan skickade hon in sina verk till ett förlag, som gav ut dem.

Per-Ove hade länge velat göra en film om Ulla-Lenas liv, och jag förstår varför. Hon har levt ett spännande liv, gett ut flera prisbelönta romaner och bland annat bott i Afrika och Japan. Men framför allt är hon spännande. Hon är rolig, men jag är inte säker på att hon förstår det själv. Hon är självkritisk, men ändå tillräckligt självgod för att som 14-åring anse att bli utgiven vore det självklaraste i världen. Och hon är lätt att tycka om, vilket inte minst porträtteras genom de många möten med vänner, kollegor, prisutdelare och den gamla barnflickan som Per-Ove sett till att ha med i filmen.

Att göra en konstnär rättvisa och att lyckas porträttera ett helt liv på en timme är förstås inte lätt. Men Per-Ove Högnäs lyckas. Hans sätt att jobba med scenerna gör att tittaren ges en bild av Ulla-Lenas personlighet och författarskap, trots att filmen är kort och inte utspelar sig på särskilt många platser. När jag hade sett klart filmen kändes det faktum att hennes roman ”Is” har röstats fram som favorit bland alla Finlandiaprisvinnare som det rimligaste i världen, och jag lämnade biosalongen med en väldig lust att springa till biblioteket och låna alla hennes böcker.