Maj 1944 – en tillfällig andhämtningspaus

För Ålands del har maj månad inneburit en tillfällig andhämtningspaus, detta trots att radio och tidningar förutspår kommande omvälvningar i form av allierad landstigning i väster och förmodad ny rysk storoffensiv i öster. Samtidigt pågår i Moskva, Berlin och Stockholm omfattande planläggning som direkt eller indirekt kommer att beröra Åland. Nedanstående rapport behandlar dessa planer, men belyser mot slutet även några aktuella händelser.

Östfronten

De ryska styrkorna har fortsättningsvis stora framgångar i södra Ukraina, där man nu återtagit hela Krim inklusive staden och flottbasen Sevastopol (12.5). I norr håller dock tyskarna fortfarande fronten vid Narva, vilket är avgörande betydelse för Finlands ställning. Från de finska frontavsnitten på Karelska näset, Aunus och Maaselkä rapporteras att läget är stabilt, trots återkommande angrepp med markstyrkor och artilleri. På senare tid har man här börjat en snabb förstärkning av försvarslinjerna.

På den ryska sidan är läget annorlunda. Den 1 maj fastslog högsta krigsledningen (Stavka) sommarens offensiver på strategisk nivå. Planläggningen är klar och en av anfallsriktningarna är västerut mot Karelska näset, där det blir 21. Arméns uppgift att med kraft bryta igenom de finska linjerna och förinta försvaret. Med början den 22 maj har allt större mängder ryska marktrupper, artilleri och stridsvagnar börjat koncentrerats till Näset, och anfallet är planerat att inledas 9/10 juni. Finsk flygspaning har visserligen noterat uppladdningen vid fronten, men Högkvarteret är av uppfattningen att ryssarna ännu inte är redo för en storoffensiv.

Rotbuche

I Tyskland fortsätter man utveckla planerna på att besätta Åland (”Tanne West”, se aprilrapporten), och man har även genomfört praktiska övningar. Till exempel har de för Åland öronmärkta marktrupperna (416. ID i Danmark) hållit urlastningsövningar från transportfartyg till särskilda landstigningsbåtar. En Ålandsoperation kan dock medföra politiska komplikationer, närmast gällande Sverige, samtidigt som de ryska aktiviteterna i Finska viken blivit allt livligare. Därför arbetar man nu på ett sidospår: att genast få tillgång till ett marint basområde på Åland för snabba insatser i söder. Det tyska utrikesministeriet har visserligen avrått med hänvisning till Sveriges intressen för Åland, men marinledningen har trots det gått vidare.

Till basområde har man utsett ”Föglö-Fjord” (Föglöfjärden), detta med erfarenheter från september 1941 då bland annat slagskeppet Tirpitz låg här några dagar. Tanken är att på fjärden kunna basera kryssaren Prinz Eugen, två jagare eller tre torpedbåtar, samt fyra minsvepare och en spärrbrytare. Därtill behövs luftskydd i form av luftvärn på öarna runtom, en grupp jaktplan på närmaste flygplats, och eventuellt utrustning för konstgjord dimläggning. Den 7 maj förelades planen för marinchefen, storamiral Karl Dönitz – som gav sitt godkännande. Operationen har getts kodnamnet ”Rotbuche” (Rödbok). Planen kräver dock även finländskt godkännande, vilket dock inte anses som något större problem.

Det finska svaret kom redan den 12 maj och var delvis negativt. Man hänvisar till att en placering till Föglöfjärden kan leda till oönskade politiska förvecklingar för Finland, att all handelstrafik Nyhamn-Åbo går just denna väg, samt att in- och utfarten är svårnavigerad. Istället erbjuder man område Aspö-Nötö i Åbolands sydvästra skärgård, invid farleden nordost om Utö. Förslaget har nu godkänts av såväl Hitler som marinstaben, och anses till och med bättre än Föglö – även med avseende på ”Tanne West”. Under finsk ledning har man redan påbörjat mätningsarbeten vid Aspö Sommarö (15 km nordost om landskapsgränsen), och basen beräknas vara färdigställt i slutet av juni.

X-operationen

Som också framgått av föregående rapport har svenska Försvarsstaben börjat revidera en tidigare operationsplan från 1941 gällande ett besättande av Åland. Den nya versionen har nu blivit klar, med det bibehållna kodnamnet ”X-operationen”. Utgångspunkten är att svenska regeringen i ett krisläge kan komma att besluta att ”svenska stridskrafter skola övertaga skyddet av landskapet Åland i syfte att förhindra främmande makt att utnyttja området för företag mot Sverige samt att möjliggöra kontroll av trafiken genom Ålands hav och landskapet Åland”. Operationen skall uttryckligen genomföras i samförstånd med finska regeringen och riktas mot Sovjetunionen eller Tyskland, samt ha som främsta uppgift att skydda Ålandsöarnas neutralitet.

Operationen leds av Överbefälhavaren och genomförs i två transportomgångar. Den första, Bx-delen [Blixt-] omfattar en förstärkt cykelinfanteribrigad som inlastas i Hårsfjärden, Norrtälje och Gräddö. Överföringen sker med fartyg ur Kustflottan och Stockholmseskadern, eventuellt även med civila fartyg. Uppgiften är att ta och säkra 15 landstigningsplatser runtom Åland (se bifogad karta). Vissa delar kan eventuellt även överföras med flygtransport, sedan flygfältet säkrats. Den andra omgången, ”x-återstoden”, överförs med last- och passagerarfartyg, främst till Mariehamn, och omfattar ett infanteriregemente, ett reducerat artilleriregemente, samt ett flertal mindre förband. Därtill deltar ett stort antal enheter ur flottan (för transportsäkring, minering, spaning, etc.) och ur flyget (jaktskydd, spaning och transporter).

Landsättningen av öronmärkta marktrupper, totalt 16 000 man, genomförs i god tid före en fiende hunnit till Åland. Vid motsatt alternativ, att öarna redan ockuperats av främmande makt, kommer Sverige inte att utlösa några militära åtgärder. Ifall öarna efter landstigningen anfalls av överlägsna fientliga styrkor skall i första hand norra Åland och Mariehamns hamn och flygfält försvaras till det yttersta, detta för att möjliggöra tillförsel av nödvändig ammunition, bränsle och materiel över havet.

Överflygningar

De hemlighetsfulla flygningar över Åland, som började i månadsskiftet mars-april har fortsatt under maj. På eftermiddagen den 7 maj flög ett troligen tyskt plan under två timmar i öst-västliga slingor på 7.000-10.000 m höjd över såväl fasta Åland som skärgården, och återvände österut. Flygningen hade inte meddelats den finska luftbevakningen och föranledde vid 15-tiden en halvtimmes luftalarm i Mariehamn, med allmänt varningslarm både före och efter. Under förmiddagen följande dag noterades en liknande två timmars överflygning på samma kurs på 7.000 m höjd. En tredje lika lång överflygning observerades på morgonen den 12 maj på 5.000 m höjd, nu med in- och utgång över Kökar. Klockan 09.18 sändes ett eget jaktplan upp från Åbo för att möta inkräktaren, men utan resultat. Alla tre flygningarna har tolkats som tyska fotospaningsuppdrag.

En överflygning av annan karaktär noterades på eftermiddagen den 19 maj. Ett okänt plan kom in från söder, passerade Nyhamn och Hammarudda, samt fortsatte västerut. Flygningen skedde på 8.000-10.000 m höjd och planet tolkas som svenskt. Flygningen kan sannolikt kopplas till att svenskarna från den 1 april regelbundet börjat ”spana efter anhopningar av handelstonnage, fastställa och följa större sjötransporter som bedömas gå mot svenskt eller finskt (främst Åländskt) farvatten”. Inom parentes kan nämnas att flygningarna lett till svenska förluster: i mitten av maj sköt tyskt jaktflyg ner två spaningsplan av typ Caproni utanför Windau (14.5) respektive Libau (15.5), varvid endast tre besättningsmän av totalt åtta kunde räddas.

Flyktingar

Efter det ökade sovjetiska hotet mot Baltikum har allt fler estniska flyktingar under våren försökt ta sig via skärgårdszonen över till Sverige. Flyktingfrågan är dock politiskt känslig för Finland, och i princip är det endast personer med giltigt inresetillstånd till Sverige som släpps vidare. Övriga grips och sänds till en mottagningscentral i Åbo – för eventuell återtransport till hemlandet. Övervakningen sköts av 7. Sjöpoliskompaniet med stab i Mariehamn och yttre stationer på Degerby, Storklubb, Rödhamn och Eckerö Storby.

Ett flertal flyktingbåtar rapporterades redan under våren och hösten 1943 då de flesta stoppades redan i Åbolands skärgård, men några nådde även ända fram till Lågskär. Trafiken har nu fortsatt, och under april stoppades fem båtar med totalt 108 män, kvinnor och barn ombord, och under maj likaså fem båtar med totalt 89 flyktingar. Av dem har endast fem män haft svenskt inresetillstånd och tillåtits fortsätta. Under perioden noterades dock inga fall inne på åländskt område och i med försommarens ljusa nätter tycks trafiken ha avstannat.

Parallellt har emellertid även ålänningar i hemlighet börjat söka sig västerut. Från november 1943 till april 1944 rapporteras att 24 personer olagligen har anlänt till Sverige och där anmält sig som politiska flyktingar. Under maj har de nu följts av ytterligare 25 samma väg. Den lokala flyktingströmmen har oroat myndigheterna som fruktat panikstämningar i landskapet. För att stoppa trafiken har övervakningen förstärkts och nya sjöpolisstationer har inrättats på Torpö, Finbo och Kobba klintar.

Den 27 maj hade Ålandstidningen ett längre inlägg där man varnade för att ”olovligen och utan pass” ge sig över till Sverige. De förbjudna färderna kan leda till att myndigheterna begränsar eller i värsta fall helt förbjuder vistelse i yttre skärgården och havsbandet. Det återstår dock att se om varningen har någon effekt.

Drivminor

Drivminor till havs är ett ständigt problem, såväl för sjöfarten som för civilbefolkningen. Särskilt utsatta är vattnen utanför Eckerö och Signilskär där man ständigt påträffar minor som slitit sig från de stora finska och svenska minfälten runt Märket. De som påträffas kan antingen skjutas i sank, sprängas på plats, eller ännu hellre desarmeras. Vanligtvis går detta på rutin men verksamheten är ändå riskfylld.

På morgonen den 26 maj hade tre drivminor rapporterats i närheten av Töllingarna utanför Eckerö. Några timmar senare anlände bogseraren Kemi 4 till platsen, och satte ut roddbåt med en underofficer och en menig. Avsikten var att med ett 30 m långt rep bogsera minorna närmare fartyget där de lättare kunde desarmerades. Den första minan gick bra, men när man började bogsera nummer två exploderade den plötsligt. Roddbåten splittrades och männen hamnade i vattnet, där de dock snabbt kunde plockas upp av hjälpbåten AP 3. De fördes iland på Eckerö och därifrån med bil till brigadens sjukhus i Mariehamn.

I detta fall klarade sig de båda desarmerarna med förhållandevis lindriga skador, men olyckan väcker ändå minnen av en motsvarande händelse i nästan samma område den 3 maj i fjol, då två underofficerare och en menig miste livet vid Mjölskär utanför Finbo.