På de södra frontavsnitten går de överlägsna ryska styrkorna stadigt framåt, och tyskarna trycks allt längre västerut genom

Ukraina. Vid Narvafronten i norr har man däremot lyckats stoppa ryssarna från att tills vidare tränga in i Estland. Den snabba ryska framryckningen har dock skapat skräck hos den estniska befolkningen som i närtid (1940-41) haft erfarenheter av sovjetisk ockupation med tvångslagar, avrättningar och massdeportationer.

Som tidigare framgått (se januarirapporten) ledde några oklara ubåtslarm i slutet av förra månaden till att all trafik med civila fartyg till och från Finland skulle gå med militär eskort över Ålands hav. Eskortfartygen Karjala, Aura och Suursaari skulle följa västgående konvojer från Nyhamn ut till territorialgränsen (punkt A), där svensk eskort tog vid och samtidigt överlämna eventuell östgående konvoj för finsk eskort tillbaka till Nyhamn.

Verksamheten fortsatte två dagar in i februari. Första dagen eskorterades s/s Theresia LM Russ, s/s Patria, s/s Finland, s/s Lovisa och m/s Karin västerut, samt s/s Thornbury österut. Följande dag handlade det s/s Capella och s/s Askö västerut, samt s/s Riitta H och s/s Antares österut. Båda dagarna upptäcktes drivminor till havs som sänktes med 20 mm kanonskott. Någon sovjetisk ubåt visade sig dock inte, och larmet bedömdes kort efteråt som falskt, varefter trafiken åter släpptes fri den 5 februari.

Patrullering till havs har dock fortsatt som tidigare. Nattetid handlar det om att säkra passagerarbåtarna på linjen Stockholm - Mariehamn - Åbo. Dagtid spanar man även efter fientligt flyg som nu åter börjat uppträda över havet nära Åland. En allvarlig incident noterades den 18 februari då ett ensamt plan utanför Utö attackerade s/s Meritsa med bomber och kulspruteeld, dock utan skador. På den åländska sidan har dock läget varit lugnt.

Så länge Narvafronten håller är eventuella ryska landstigningsföretag mot Åland eller södra Finland uteslutna, men i stället har det ryska strategiska fjärrbombflyget (ADD) blivit ett konkret hot. Under tre kvällar och nätter, 6-7, 16-17 och 26-27 februari, har storskaliga anfall riktats mot Helsingfors. Totalt genomfördes drygt 2.000 inflygningar varvid fälldes ca 20.000 bomber. Tack vare ett välorganiserat luftförsvar var det dock bara 2-3 procent av bomberna som drabbade stadskärnan, medan resten fälldes över hav, skog och åkrar. Resultatet blev ändå 146 döda och 358 skadade, samt 109 byggnader totalförstörda och 325 skadade.

Ett huvudsyfte med angreppen anses vara att tvinga ett motsträvigt Finland till förhandlingar om vapenvila och fred. Nya kontakter med Kreml har i tysthet också tagits genom svensk förmedling, och den 12 februari flög Paasikivi till Stockholm för hemliga möten med ryska sändebudet Aleksandra Kollontaj. Även om detaljerna ännu är oklara tycks ett av ryssarnas grundkrav vara återgång till 1940-års gränser. Ur finländsk synpunkt skulle detta betyda en ny förlust av hela Viborgs län (som återtogs hösten 1941) vilket är en omöjlig tanke, men Kollontaj antydde att man i Moskva sannolikt vore beredda att i någon mån mildra kraven. Den ödesmättade frågan om Finlands framtid börjar nu även debatteras i pressen, men några säkra svar finns inte.

På kvällen den 22 februari drabbades även Åbo och Åland av sovjetiska bomber. Mot huvudmålet Åbo genomfördes närmare 170 inflygningar i ett flertal vågor, dels via Örö-Pargas, dels via Utö-Korpo. Väderomslag i kombination med koncentrerad spärreld gjorde dock att bara ett fåtal bomber fälldes över stadskärnan, med tre döda och sju skadade som följd.

Ett flertal plan fortsatte även in över åländskt område, där de mellan kl. 19.33 och 23.12 på hög höjd cirklade över skärgården och fasta Åland. Sprängbomber fälldes över Mariehamn (4), Grägersö (1), Tjudö (2), Västanträsk (2), Haga (2), Hastersboda (3), Kumlinge Bärö (3), samt i havet i närheten av Pepparn (2-5). Attacken mot Mariehamn genomfördes av ett ensamt plan, vars bomber slog ner i sluttningen strax öster om Elverket – varvid huvudledningen slets av och staden släcktes fullständigt. Skadorna begränsades till splitter och krossade fönster i närliggande byggnader. Vad gäller övriga mål torde det åtminstone ifråga om Hastersboda och Västanträsk ha gällt fastlagsbrasor som ungdomar eldade denna kväll – och som från luften uppenbarligen tolkades som brinnande byggnader. Inga personer drabbades och de materiella skadorna var rätt obetydliga, men två dagar senare kom stränga order om total mörkläggning nattetid i hela landskapet.

Märkligt nog flög några plan under kvällen även in över svenskt område och fällde bomber över Stockholms skärgård och innerstad, samt över Strängnäs och Södertälje. Största skadorna drabbade Södermalm i Stockholm, där en nybyggd friluftsteater totalförstördes och hundratals fönster i närliggande byggnader blåstes in. Från ryskt håll förnekas dock all inblandning, trots att påträffade bombdelar med rysk text pekar på motsatsen.

Ålands landstings ordinarie vintersession inleddes den 15 februari. I sitt öppningstal talade landshövdingen inledningsvis om det pågående kriget, och hänvisade till att även om Åland hittills inte direkt blivit berört av krigets fasor var detta ingen garanti för att så skulle bli fallet även framledes. I sitt svarstal konstaterade talman Julius Sundblom att längtan efter fred blivit allt starkare inom alla samhällsklasser, samt att bombfällningarna i Helsingfors och andra platser gjort ett djupt intryck bland befolkningen. Bombanfallet mot Mariehamn en vecka senare kom naturligtvis att helt överskugga de följande förhandlingarna, vilket den 25 februari föranledde 23 landstingsmän att underteckna följande skrivelse:

Upprepade kränkningar av Konventionen angående Ålandsöarnas neutralisering av den 24 juni 1921 ha förekommit och senast vid flygangreppet den 22 dennes. Ålands landsting betraktar dylika övergrepp från vilket håll de än komma, med största oro, då de rikta sig mot den rättsliga grundval, på vilken Ålands ställning i internationellt avseende vilar, och uttrycker sin orubbliga beslutsamhet att fasthålla vid den neutralitet, som sagda konvention tillförsäkrar Ålands folk.

Det ovanliga dokumentet lämnades in till landstinget under avslutningsmötet följande dag och kunde därför inte tas upp till lagenlig behandling. Talmannen läste bara upp det, varefter skrivelsen lades till protokollet utan någon öppen diskussion. Trots den försiktiga formuleringen ingrep den lokala censuren liksom statspolisen, och Ålandstidningens redaktion tilläts inte att publicera innehållet eller lämna några som helst uppgifter till svenska tidningar. Däremot begärde både landshövdingen och svenske konsuln att få bestyrkta avskrifter för att informera sina respektive regeringar. Dessa ovanliga ingripanden hänger troligen samman med den delikata frågan huruvida konventionen om Ålands demilitarisering och neutralisering fortfarande är i kraft eller inte.

Som tidigare påpekats är försvaret av Åland fortsättningsvis underbemannat, och den enda rörliga markstyrkan är den frivilliga skyddskåren. Ålands skyddskårsdistrikt skapades sensommaren 1941 och är en del av den rikstäckande skyddskårsorganisationen. Distriktet utgörs av staben i Mariehamn (Nygatan 2) och 15 lokalkårer ute i kommunerna (med undantag för Eckerö och Geta). Enligt senaste styrkebesked uppgår medlemsantalet till 636 man, varav dock 132 är permitterade för tjänstgöring i handelsflottan. Till skyddskåren hör även en ungdomsavdelning, Soldatgossarna, med totalt 226 pojkar i åldern 10-16 år.

Kårerna från skärgården har främst fått utbildning inom artilleri, inmätning och luftbevakning, medan huvuddelen av kårerna från fasta Åland har sammanförts till ett förstärkt cykelkompani bestående av kommandogrupp, expeditionspluton, fyra gevärsplutoner samt en maskingevärspluton. Den nominella styrkan är 212 man plus 6 soldatgossar (stafetter) men kompaniet har aldrig varit fulltaligt.

Kompaniets främsta uppgift är att fungera som rörlig enhet för desantavvärjning, dvs. att spåra upp och nedgöra luftlandsatta spion- och sabotagegrupper, sk. ”desanter”. En brist är dock att manskapet tvingats använda egna cyklar i tjänsten, samtidigt som statens tilldelning av (reglementerade) cykeldäck varit synnerligen knapp. Vintertid har man även använt sparkstötting, och ute i terrängen givetvis skidor.

I detta sammanhang måste också betonas den stora försvarsinsats som görs av de frivilliga lottorna inom Ålands distrikt av Lotta Svärd. Distriktet bildades i augusti 1941 och är likaså en integrerad del i huvudorganisationen på fastlandet. Distriktet leds av en styrelse med kansli i Mariehamn, och har 13 lokalavdelningar ute i kommunerna (dock inte Geta, Eckerö och Lumparland). I dagsläget är totalt 498 lottor inskrivna och är fördelade på följande verksamhetsområden: sanitetssektion, fältkökssektion, utrustningssektion, insamlings- och vårdsektion, samt kansli- och förbindelsesektion. Mariehamnsavdelningen är störst med hela 168 lottor, och är den enda som upprätthåller alla fem sektionerna.

De största insatserna görs inom fältkökssektionerna, vars lottor bland annat sköter utspisningen vid skyddskårernas ständiga övningar och utbildningar. Ett flertal har även kommenderats till kustfortens kantiner och matsalar, medan andra frivilligt sökt sig till fronttjänst i öster (Svirfronten). Sanitetslottorna har i viss mån tjänstgjort vid militärsjukhuset i Mariehamn liksom vid krigssjukhus på fastlandet. Viktiga uppgifter har även insamlings- och vårdlottorna som samlar in understöd till bland annat krigsinvalider, krigsfaderlösa och krigsänkor på fastlandet, samt till underhåll av två barnhem som år 1940 evakuerades från Hangö och nu är placerade på Prästö.

Till distriktet hör även ungdomsavdelningar kallade Flicklottor, dit man får ansluta sig vid fyllda åtta år. Medlemsantalet är i detta nu 136, fördelade på åtta lokalavdelningar. Även här är Mariehamn störst med 40 flicklottor.