När Denise Bergvall blev färdig med sin sjukskötarutbildning år 1988 fick hon direkt jobb vid en intensivvårdsavdelning på ett sjukhus i Sverige. Snabbt insåg hon att hon saknade full kunskap för att kunna göra sitt jobb fullt ut. Flyttlasset gick då till Gävle där hon kunde specialisera sig inom intensivvård och anestesi.

– Jag har alltid drivits av mina svagheter, att bli bättre på det jag inte kan, säger hon.

År 1994 skulle svenska staten göra stora inbesparingar inom vården, och Denise var en av många inom vården som erbjöds tjänstledighet.

– Jag tog chansen att pröva mina vingar på annat håll.

En dag satt Denise och bläddrade i en vårdtidning och ögonen fastnade instinktivt på en jobbannons från Saudiarabien. Enligt annonsen fanns där ett stort behov av anestesisjukskötare – och Denise hade ett stort behov av att komma bort från Stockholm.

– Jag flyttade dit för att tjäna pengar helt ärligt, lönen var den dubbla där jämfört med Sverige. Jag ville jobba och spara ihop till en grundplåt som tar mig en bit längre fram i livet. Att ta beslutet att flytta var inte svårt, jag har alltid varit den som hoppar och bygger vingarna på vägen ner, så att flytta till Saudiarabien förvånade nog inte någon i min närhet. Min pappa stöttade väl dock kanske inte idén till 100 procent, säger hon och skrattar.

En helt annan värld

Att flytta till Saudiarabien visade sig vara allt annat än en enkel process. Till sin hjälp hade hon en organisation som hade koll på alla papper som skulle vara i ordning.

– Bara att få ihop en cv att skicka dit tog två veckor. Det skulle vara polisutdrag, blodprover, hälsointyg och annat. Men när jag väl var godkänd fick man direkt en försmak av Saudiarabien. Allt var väldigt pampigt och ståtligt från första stund, med bland annat guldstämpel på mitt visum.

Sjukhuset hon fick anställning vid var ett stort amerikanskt ägt sjukhus med ett stort komplex där alla anställda med utländsk nationalitet kunde bo.

– Det var ett maffigt sjukhus med kristallkronor i foajén, säger Denise och skrattar åt minnet.

– Vi var över 150 olika nationaliteter anställda vid sjukhuset. Vi var så kallade ex-pats i samhället, gästarbetare. Vanliga lagar och regler inom landet gällde inte oss fullt ut, men vi förväntades ändå följa de flesta.

Denise blev snabbt nära vän med flera av sina utländska kollegor. Tillsammans åkte de runt i landet på helgerna och hittade på alla möjliga olika äventyr.

– Vi hade triathlongrupper, vi simmade och dök. Vi campade i öknen och jag fick lära mig flyga paragliding. Vi gjorde även massor med resor tillsammans och besökte Afrika ett flertal gånger.

Denise träffade även en man från Libanon under sin tid i Saudiarabien. De ingick ett låtsasäktenskap för att kunna få bo tillsammans.

När kriget mellan Irak och USA bröt ut år 2003 blev det påtagligt även i Saudiarabien. Denise kände då att det var dags att lämna landet efter att hon hade fullföljt sitt kontrakt.

– När man ser stridsvagnar köra längs gatorna kommer en viss hemlängtan.

Relationen hon var i då valde hon att samtidigt avsluta. Denise visste innerst inne att relationen inte skulle leda till den framtid hon önskade sig.

– Jag var 37 år då och ville ändå ha barn och en egen familj. Och jag visste ju att när barnen kommer så märks kulturskillnaderna på ett annat vis.

Ett varmt leende sprider sig över Denise ansikte medan hon berättar om tiden i Saudiarabien.

– Jag ser tillbaka på åren i Saudiarabien som en jättelycklig och positiv tid i mitt liv.

Mamma på heltid

Efter en kort mellanlandning hemma på Åland fann hos sig åter i Sverige igen, efter tio år i Saudiarabien. Väl hemma på trygg mark kunde hon reflektera över alla de upplevelser och lärdomar som tiden där hade gett henne.

– När jag kom hem från Saudiarabien kände jag att våra jämställdhetsproblem här uppe i Norden knappast ens kan kallas för problem. De är bleka i jämförelse med hur verkligheten ser ut där nere. Jag märkte att jag hade blivit avtrubbad. Vi har det väldigt bra, speciellt vi kvinnor. Vi är fria att ta våra egna beslut, klä oss fritt, rösta och gifta oss med vem vi vill – eller inte alls.

När det kom till kärleken hittade Denise den snabbt igen. Genom dejtingsajten match.com föll hon för en smålänning som tillsammans med henne blev en ålänning. De köpte ett hus i Mariehamn och fick på kort tid tre söner. Denise fick totalt sju år hemma tillsammans med barnen.

– Jag är glad att jag tog den tiden att vara hemma med dem så länge. Jag är tacksam över att jag hade den möjligheten. Vi ville att barnen skulle präglas av oss och inte samhället.

I dag bor två av Denises söner hemma ännu, och äldsta sonen har nyligen rest iväg ensam till Colombia för att resa runt i Sydamerika den kommande tiden. Denise ler brett när hon berättar om det.

– Lite roligt är det ju, att han har mammas gener när det kommer till att våga i livet.

Vägen till Patina

Denise har alltid varit intresserad av inredning, och efter flytten tillbaka till Åland kände hon en saknad efter ett bredare utbud av antikviteter här. Som en person som gärna slänger sig ut i det okända beslutade hon sig för att säga upp sig från sin tjänst vid Ålands hälso- och sjukvård och öppna en egen antikbutik.

– Jag provar alltid när jag vill göra något, och på något sätt klarar jag mig alltid. Jag var i en paraglidingolycka i Libanon under min tid i Saudiarabien där jag bröt ryggen. Efter sjukhustiden hamnade jag på rehabilitering vid ett kloster. I sex veckor låg jag med halvkroppsgips. Det var hemskt, helt fruktansvärt. Men det jag lärde mig då är att mina förfäder vakar över mig, jag har helt klart en beskyddare i livet.

När beslutet att öppna butiken var taget hamnade Denise vid en av de svårare delarna i processen, nämligen att komma på ett namn.

– Vi satt hela familjen i bilen i Stockholm och spånade idéer när namnet kom till mig. Resten av gänget tyckte det var helt galet, men för mig är det så självklart. ”Patina”, hög ålder, och en butik med gamla saker.

Varorna i butiken köper hon till stor del av privatpersoner, men hon går även på en del auktioner.

– Butiken är mitt fjärde barn, utan tvekan. Jag stortrivs tillsammans med den.

Vad framtiden kommer föra med sig har hon ingen gissning på, men om tio år hoppas Denise att Patina finns kvar. Hon beskriver det senaste året som ett tufft år att vara företagare på, då inflation och elpriset gått hårt åt människors plånböcker.

Bild

– Antikviteter är kanske inte det första man unnar sig om man har det lite knapert, säger hon.

För att dryga ut sin egen kassa har hon återupptagit sin yrkesroll som sjuksköterska genom att hoppa in på Trobergshemmet i Mariehamn.

– Jag började där som 15-åring, och nu är jag tillbaka igen. Jag trivs jättebra, det är verkligen jätteroligt.

Denise beskriver sin livssyn som väldigt humanistisk, och det är något hon tar med sig i sitt arbete vid varje arbetspass.

– När jag nu får jobba med äldre vill jag göra mer än bara vårda, jag vill nå fram till dem. Det är det vackraste med mitt yrke, att se människan. Det är en stor mening med hela vården, säger hon.

En sann patriot

I dag är Denise tacksam och glad över att vara tillbaka på Åland. Efter en skilsmässa för några år sedan bor hon nu i en lägenhet i Mariehamn tillsammans med sin yngsta son, men ser gärna att framtiden för med sig ett litet hus med en tillhörande trädgård.

– Jag vill inte sälja lägenheten nu, det är ju barnens hem, deras trygghet.

Men att Denise kommer att bli kvar på Åland är hon säker på.

– Jag är en patriot, en ålänning rakt igenom. Vår självstyrelse är helig för mig, och jag är mån om att vi måste bevara våra traditioner och vårt språk. Jag har sett mycket av världen och vi ska vara tacksamma för det vi har här. Jag är en mycket stolt ålänning.

Kärleken till Åland och allt det åländska kommer även fram i det mesta som Denise gör. I ett samarbete med Emigrantinstitutet stod Denise värd för ett event för släktforskare från hela världen som letade efter sina rötter på Åland. I samma veva har hon även fått många nya vänskaper, varav en nyligen ledde henne till ett besök i Paris.

– Man vet aldrig vart livet tar en. Så jag gör och jag vågar, och jag litar på livet tills motsatsen bevisas.

Denise återkommande varma leende sprider sig över hennes ansikte igen. Hon ser ljust på framtiden och förväntar sig att äventyren är långt ifrån över än.

– Jag tittar sällan bakåt. Jag är inte sentimental av mig, utan går alltid framåt. Jag är nöjd. Jag är lycklig och förunnad att ha fått göra så mycket av mitt liv.