Häng ut Finland internationellt för vanskötseln av Ålands autonomi

Att den finska statsmakten efter 15 år av förhandlingar inte ens kan svälja ett urvattnat förslag till ny självstyrelselag bevisar Finlands totala ovilja att accepterar förändringar som inte dikteras av och gynnar nationalstaten själv. Det spelar ingen roll hur mycket blod, svett, tårar, tid och resurser Åland lägger ned. Ett halv sekel av undfallande diplomati gentemot statsmakten har nått vägs ände. I bästa fall sker en revision först om tio år.

Ålands lösningsorienterade strategi har fått motsatt effekt och i praktiken uppmuntrat statsmakten till ett ökat diktatoriskt synsätt där Åland omformats från subjekt till objekt. Det handlar inte längre om ett förhållande mellan två likställda parlament utan om vad Finland vill att Åland ska vara. Utifrån det finska synsättet har sakfrågorna underordnad betydelse. Därför lägger man från finsk sida inte heller några större resurser på att systematiskt utreda sakfrågorna. Det räcker med att konstatera att det är ett ”problem”.

I stället för att värna och utveckla Ålands autonoma ställning har statsmakten systematiskt urholkat densamma i syfte att göra den mer symbolisk än reell. Ett tydligt bevis för detta är den eskalerande nonchalansen mot gällande självstyrelselag. Nu går det knappt en vecka utan konstitutionella övertramp från finsk sida.

Sett till hur Finland vansköter självstyrelsen efter 105 år det näst intill osmakligt att Finland internationellt fortsätter lyfta fram den som ett lyckat exempel på minoritetslösning utan konflikt. Snarare understryks Nationernas Förbunds beslut 1921 att – mot ålänningarnas vilja och mot den tillsatta juristkommissionens inrådan – tilldela Finland suveräniteten över Åland som ett folkrättsligt övergrepp.

Förutom att Finlands samhällsskick grundar sig på en nationalstat sprungen ur ett tsaristiskt synsätt, som inte tillåter anomalier (avvikelser), styrs statsmakten av en rotad missunnsamhet mot ålänningarna, som inte ska ha det bättre än finländarna i gemen. Därför sticker det i ögonen då Åland flera år i rad fått miljontals euro i skatteåterbäring i den så kallade avräkningen samtidigt som finska statens skuld efter mobilföretagets Nokias fall och skogsindustrins minskade betydelse skenar.

Statsskulden närmar sig i dag 90 procent av bnp eller hisnande 201,5 miljarder euro och skulden förväntas öka. Finland är i dag ett av de mest skuldtyngda EU-länderna och satt under lupp från Bryssel. Även arbetslösheten i Finland ligger i topp inom EU. Samtidigt har Åland hittills klarat sig utan extern upplåning och med en än så länge hanterbar ökning av antalet arbetslösa. Det här späder givetvis på den allmänna finska uppfattning om att Åland lever på bidrag från staten då det de facto handlar om återbäring av skatter som ålänningarna betalat.

Kanske var det HD:s avgörande och presidentens stadfästelse om att Åland har rätt till intäkterna från handeln med utsläppsrätter inom sina behörighetsområden som blev droppen för den finska regeringen och särskilt statsförvaltningens tjänstemän som satt i system att motarbeta all utveckling av självstyrelsen.

Att lantrådet och riksdagsledamoten i sin bestörtning ändå hoppas kunna ändra självstyrelselagen i små stycken är både naivt och oroväckande. Det enda som eventuellt kan stoppa självstyrelsens förfall är att hänga ut Finland vid den globala skampålen för landets folkrättsvidriga hantering av Ålands internationellt förankrade autonomi. Då lär det bli fart i Helsingfors och kanske även på ålänningarnas engagemang för sin unika självstyrelse.