Vem vill ha toppjobben?

Kön till Liberalernas ordförandepost ringlar inte direkt runt kvarteret. Hittills står Anders Ekström ensam. Samtidigt säger flera etablerade politiker nej till mer politik – eller funderar på att kliva av helt.

Det väcker en större fråga än vem som ska leda just Liberalerna: Vad krävs egentligen för att människor ska vilja ta de tyngsta politiska uppdragen?

Vi vill gärna ha politiker som känner till livet utanför politiken. Som har erfarenhet av jobb, familjeliv, företagande, föreningar och allt det där som pågår utanför mötesrummen.Men de tyngsta politiska uppdragen kräver ofta att mycket av det andra får stå tillbaka.

Sandra Listherby tackar nej till att kandidera till Liberalernas ordförandepost. Hennes skäl är tydliga: tiden ska räcka till annat också. Fyra barn, föreningsliv och andra sammanhang. På sin Facebooksida skriver hon att just det livet gör henne till en bättre politiker.

Det är en viktig poäng. Den som mest hinner träffa andra politiker, läsa handlingar och gå på politiska möten kan få väldigt bra koll på politiken och samtidigt tappa en del av kontakten med allt det som pågår utanför den.

Stellan Egeland (Ob) är ett annat slags exempel. Han vill inte sitta ytterligare fyra år i lagtinget. Han har tappat gnistan, tror inte att politiken kommer att utvecklas i den riktning han önskar och säger rakt ut att han inte pallar fyra år till i opposition (ÅT 27/8).

Fyra år i opposition kan förstås kännas väldigt långa, men motgång hör till politiken. Den som ger sig in får räkna med att förlora omröstningar, kompromissa och ibland tillbringa år med att inte få särskilt mycket av sin egen politik genomförd.

Men Egeland fick 585 personliga röster i förra valet, näst flest av alla. Han har alltså ett starkt eget väljarstöd och förmågan att locka människor till valurnorna. Ändå väljer han att kliva av. Det säger något: inte ens en tydlig egen väljarbas räcker alltid för att ytterligare fyra år i politiken ska kännas värda tiden och energin.

Det är inte bara Stellan Egeland som funderar på framtiden. Även till exempel Camilla Gunell (S) och Harry Jansson (C) har ännu inte bestämt sig för om de ställer upp igen. Det här betyder inte att allt står och faller med några enskilda namn. Folk slutar, nya kommer till. Så ska det vara.

Men när ett tungt namn tvekar börjar partierna snabbt räkna: Vem tar över? Hur många röster försvinner? Vem kan fylla luckan? Det visar hur beroende flera partier fortfarande är av ett ganska litet antal personer.

Det här är ingen snyftvisa om politikers arbetsvillkor. Ett minister- eller partiordförandeuppdrag ska vara krävande. Med makt följer ansvar, långa dagar, kritik och obekväma frågor.

Men kraven påverkar också vilka som faktiskt kan och vill säga ja. Hur lätt är det för den som har barn, driver företag eller redan lägger mycket tid på föreningslivet? Hur mycket annat måste bort för att ett politiskt toppuppdrag ska få plats?

På Åland är frågan extra relevant. Vi är inte fler än vi är. Samma människor som skulle kunna bli bra politiska ledare behövs också i företag, föreningar, skolor och andra delar av samhället. Och kompetenta människor har fler ställen än politiken att lägga sin tid på.

Politik ska kräva mycket. Men den kan inte bli så uppslukande – eller kännas så lite värd tiden – att människor med erfarenhet, driv och andra möjligheter väljer bort den. När det händer räcker det inte att bara leta efter nästa namn. Då finns det skäl att också fråga varför så få vill ha jobbet.