Straffa inte pensionärer för att de jobbat i Norden 

När Nordiska ministerrådet den 14 april publicerade rapporten ”När pensionen korsar gränser” bekräftades svart på vitt det som många ålänningar länge har känt: de nordiska pensionssystemen fungerar utmärkt var för sig men klumpigt tillsammans. För ett samhälle där var fjärde invånare är 65 år eller äldre, och där arbetslivet sträcker sig över Finland, Sverige och Åland, är detta ingen teknikalitet. Det är en fråga om ekonomisk trygghet för en växande grupp pensionärer.

Landskapsregeringen pekar i sitt yttrande till rapporten på det som är unikt för vårt samhälle. Pendlingen till fasta Finland sker främst inom sjötransportbranschen. Pendlingen till Sverige följer inte dagspendlingens mönster utan tar formen av veckopendling eller längre vistelseperioder. Ålänningar studerar dessutom i mycket hög grad utomlands. Enligt Åsub (Ålands statistik- och utredningsbyrå) studerade 2024 knappa sextio procent av studiestödstagarna i Sverige och nästintill fyrtio procent i fasta Finland. Den som återvänder hem efter arbete eller studier bär med sig intjänade pensionsrättigheter från minst två system, ibland tre.

Rapportens huvudrekommendation är enkel att förstå men kräver politisk vilja att genomföra. De nordiska länderna föreslås ömsesidigt erkänna varandras arbetsmarknadspensioner, så att det land där pensionen upprättats får beskatta inbetalningar, avkastning och utbetalningar under hela pensionens löptid. Bosättningslandet släpper sin beskattningsrätt. Principen är redan känd från andra skatteområden, och den löser det mest graverande problemet: att samma ålänning kan beskattas flera gånger för samma intjänade pension beroende på var hen bor när pengarna betalas ut.

Åland stöder principen men påminner samtidigt om en realitet som lätt glöms bort i Köpenhamn. Skattelagstiftningen för pensioner hör enligt självstyrelselagen huvudsakligen till Finlands behörighet. Det innebär att det är regeringen i Helsingfors som måste driva revideringen av det nordiska skatteavtalet, inte landskapsregeringen i Mariehamn. Det ställer krav på samordning. Landskapsregeringen kan inte lösa detta själv, men den kan och bör göra sin röst hörd både i Helsingfors och i Nordiska ministerrådet.

Lika viktig som skattefrågan är den digitala. Rapporten redovisar ett fall där en pensionär med intjäning i både Finland och Sverige inte kunde nå sina finska uppgifter utan finskt eID. För en ålänning som arbetat långa perioder i Sverige är detta inget teoretiskt problem. Förslaget om en nordisk pensionsnavigator, en gemensam digital ingång till de nationella systemen, är en lika klok som praktisk lösning som snabbt skulle göra skillnad.

Det finns också en mindre uppmärksammad fråga som berör just ålänningar som arbetar till sjöss eller är utstationerade. Rätten till arbetsmarknadspension i Finland förutsätter att man samtidigt omfattas av finsk social trygghet. Den som är socialförsäkrad i ett annat land kan därmed förlora rätten helt. Här behövs tydligare rådgivning, och A1-intyget, som visar vilken EU/EES-stats socialförsäkringssystem en person tillhör, måste börja användas systematiskt redan vid anställningens början, inte först när pensionsansökan lämnas in decennier senare.

Ålänningarna är de nordiska medborgare som tjänar mest på ett integrerat pensionsområde och därmed också de som förlorar mest på att ingenting görs. Nu ligger bollen hos beslutsfattarna i Helsingfors, Stockholm, Oslo, Köpenhamn och Reykjavik. Landskapsregeringens uppgift är att se till att bollen inte stannar där.