Stäng inte dörren till det första stödet

Vi har på Åland ett allvarligt och växande problem med psykisk ohälsa bland våra barn och unga. Det vet vi genom statistik, forskning, lärare, föräldrar och från de vi får ta del av från våra barn och ungdomar. Och ändå står lågtröskelmottagningen, som skapades just för att fånga upp barn och unga i tid, fortfarande stängd och obemannad. Inte i en vecka eller två. Utan i månader!

Redan i juni varnade jag i lagtinget för att detta kunde hända. Jag uttryckte min oro över att verksamheten riskerade att rinna ut i sanden om inte tydliga beslut fattades och åtgärder sattes in. Jag ställde skriftliga frågor till landskapsregeringen, jag efterlyste en plan A och en plan B. Och nu ser vi tyvärr att det jag fruktade håller på att bli verklighet.

När vi tog fram den här verksamheten under förra mandatperioden var det i motvind bitvis. Det fanns budgetmotstånd. Det fanns internt motstånd. Men vi drev igenom det för att vi visste hur viktigt det var att våra barn och unga samt deras föräldrar skulle kunna söka hjälp utan att behöva vänta på remisser och utan diagnoser. Ibland behöver man bara någon att prata med och få tips och råd hur man ska hantera jobbiga frågor och ibland behöver föräldrarna hjälp med att hjälpa sitt barn att komma in på rätt väg igen. Inget krångligt utan enkelt och direkt.

Tidiga, förebyggande insatser är också mycket kostnadseffektivare och vi vet också att Barn-och ungdomspsykiatrin är överbelastad. I förlängningen om barnet och ungdomen inte får den hjälp de behöver tidigt så kommer även KST, övrig vård och polisen att överbelastas.

Men nu står vi här. I en situation där samhället signalerar att psykisk hälsa är en prioritet , men där vi i praktiken låter dörren till det första stödet förbli stängd. Och ärligt talat är det verkligen rätt väg att gå eller kan vi göra mera? Vi pratar ofta om vikten av förebyggande arbete. Men vad gör vi, när vi inte ens lyckas bemanna en mottagning som ska vara just det, en låg tröskel, ett första steg för de som mår dåligt och behöver hjälp nu, inte sen!

Jag har ställt skriftliga frågor. Jag har debatterat i lagtinget och jag har efterlyst besked: Finns det en tydlig rekryteringsplan? Finns det en tillfällig lösning, till exempel i samarbete med tredje sektorn? Finns det en tidtabell, så att unga och deras anhöriga vet vad de kan förvänta sig?

Men det händer inget!

Social- och hälsovårdsminister Arsim Zekaj, som bär det politiska ansvaret för frågan, säger i media att ÅHS just nu omstrukturerar verksamheten och att han ”ska följa upp” frågan med ÅHS. Det låter handlingskraftigt men det saknas fortfarande svar på det mest grundläggande: När öppnar mottagningen igen? Hur ska det bemannas? Och vad gör man om det inte går att rekrytera som tänkt?

Det duger inte. Regeringen och ÅHS måste sluta skjuta frågan framför sig. Det behövs konkreta åtgärder och snälla inte fler strategier, inte fler ambitioner på papper. Någon måste sätta ner foten och ta ansvar!

Vi har ett ansvar för våra unga. Och det ansvaret måste tas, inte om ett halvår, inte när rätt person råkar söka ett jobb, utan nu!

Annette Holmberg-Jansson (MSÅ)