Zut alors! Klart eleverna ska få läsa franska

Åtta elever i Mariehamn vill läsa franska i höst. Men det är för få för att räcka till en klass. I Kyrkby skulle samma åtta elever bilda en bekväm övergrupp, för där startar undervisningen redan vid fyra. I Godby räcker fem. I skärgården finns ingen nedre gräns alls. Beroende på var familjen råkar bo öppnas eller stängs alltså dörren till ett extra språk i högstadiet. Den ordningen är svår att försvara.

Mariehamns tolvgräns härstammar från en tid då språkintresset såg annorlunda ut. Att bildningschef Mikael Rosbäck och politikerna i stadens bildningsnämnd nu öppnar för att tröskeln kan ses över är helt rätt tänkt. Att åtta elevers språkval underordnas en regel som infördes för omkring 15 år sedan är inte rimligt 2026. 

Bakom det lokala beslutet ligger en större fråga. Behövs det egentligen fler språk än engelska? Svaret från grannländerna är öronbedövande tydligt. I Sverige har Lärarnas Riksförbund i flera rapporter beskrivit läget för moderna språk som akut. Var tredje niondeklassare läser i dag inget annat främmande språk än engelska. Antalet sökande till lärarutbildningarna i franska, spanska och tyska är så litet att tusentals lärare kommer att saknas innan decenniet är slut. Skolinspektionen har samtidigt visat att avhoppen är störst i glesbygd och i områden med socioekonomiska utmaningar. Det blir en klassfråga vem som får mer än engelska med sig från grundskolan.

Sverige har också valt en mycket mer generös tröskel. Där är huvudmannen skyldig att starta en grupp i franska, spanska eller tyska om fem elever vill läsa språket. Fem. Inte tolv.

Finland har sina egna varningstecken. Bara en dryg fjärdedel av eleverna väljer ett valfritt främmande språk utöver de obligatoriska. Tyskan och franskan har tappat mest. Språklärarförbundet Sukol pekar på att kommunernas skyldigheter att erbjuda språk har avvecklats samtidigt som föreställningen vuxit att engelska räcker. Den föreställningen är farligt begränsande. Mer eller mindre bruten engelska är arbetslivets minsta gemensamma nämnare, men verkligen inget ideal. Den som vill arbeta i Europa, forska, läsa litteratur i original eller bara förstå en granne på riktigt kommer att märka skillnaden.

För Ålands del är frågan dessutom strategisk. En liten, internationellt orienterad ekonomi med rederier, turism och kulturutbyten över hela Östersjön klarar sig i längden inte enbart på engelska och svenska. Finska, tyska och franska är levande arbetsspråk hos de marknader Åland faktiskt möter.

Att lägga gränsen vid tolv elever är inte ett pedagogiskt ställningstagande, det är ett budgetbeslut. Det är en legitim avvägning, men den ska göras öppet. Bildningsnämnden bör i höst pröva en lägre tröskel, samarbete mellan skoldistrikten och distanslösningar av samma typ som skärgården redan använder. Föglö och Kumlinge visar att det går.