Sluta tiga – börja backa

En anonym kommentator på Jodel ansåg sig ha hittat lösningen på Jomalas politiska utmaningar:

”Annica Brink skulle fan behöva ligga så hon inte är emot allt hela tiden #bristpåkuk.”

Skärmdumpen for runt som en löpeld. Sandra Listherby (Lib) var först ut att backa sin kollega, och fler kvinnliga politiker – hela vägen upp till lantrådet – hakade på. Helt rätt. För vad var syftet med den anonyma kommentaren om inte att trycka ner en ensam kvinna i skorna? Men då sprack planen. I stället stod plötsligt ett helt gäng kvinnor och trampade tillbaka.

Här finns något viktigt att notera. För det märkliga är att den första känslan för många kvinnor inte är ilska, utan skam. Som om felet på något vis låg hos den som blev angripen. Då betyder det allt när andra kliver fram och markerar. I det här fallet blev sociala medier inte en soptunna utan en mur. Ett gemensamt nej till sexistiskt dravel.

Det större problemet är uppenbart. När kvinnor angrips i politiken handlar det sällan om själva sakfrågan. I stället reduceras de till kön, kropp eller någon påhittad brist i privatlivet. Samma visa, generation efter generation. Män kan vara hur motsträviga som helst och kallas principfasta. Kvinnor som gör samma sak får höra att de är för känsliga, för tjatiga eller helt enkelt borde hålla tyst.

Alla som någon gång har tagit ton vet att priset för att ha en åsikt är högre för kvinnor – och den notan fortsätter att delas ut, om och om igen. Det betyder inte att män går fria, även de får ta emot hot och hårda ord. Men kvinnors åsikter reduceras oftare till kropp och kön. Hatet finns i båda riktningarna, men tar sig olika skepnader.

När samma sak händer tillräckligt många gånger kommer det farliga ögonblicket: ingen orkar ens höja på ögonbrynen. Då är normaliseringen ett faktum. Till slut betraktas det som en del av vardagen, snarare än ett problem. Men vem vill spela på de villkoren? När de modiga och kunniga drar sig undan för att slippa smutskastning, blir det till slut bara de mest hårdhudade kvar, de som är mest högljudda och minst intresserade av ett respektfullt samtal. Är det verkligen de som ska styra?

Anonymiteten gör det hela ännu fulare. Jodel är som att ge en megafon till den som helst vill stå i ett hörn och mumla. Plötsligt hörs orden vida omkring, fastän de inte tål dagsljus. 

Därför spelar systerskapet en avgörande roll. När kvinnor försvarar varandra i offentligheten blir det genast svårare att komma undan med grova påhopp. I stället för en ensam måltavla står plötsligt ett helt lag på planen. Varje sådan markering sätter en ny standard för vad som är okej, och påminner om att det går att agera tillsammans, som kollegor, vänner, medmänniskor.

Det är egentligen inte raketforskning, när någon kliver över gränsen markerar vi tillsammans. Frågan är vad som skulle hända om inte bara kvinnor, utan också fler män, tog samma reflexmässiga rygg på den som angrips. Kanske skulle hatet förlora sin kraft redan innan det hunnit slå rot.