Samhällskontraktet en politisk genväg

Det märkliga med Ålands så kallade ”samhällskontrakt” är att det dykt upp som en politisk sanning utan att någon minns när det beslutades, röstades om eller ens diskuterades offentligt. Det bara fanns fågeln Fenix, som av en händelse, och nu används det som överordnat argument för allt från hållbarhetsrapporter till arrenderingen av 1.000 kvadratkilometer åländskt hav.

Det mest anmärkningsvärda är att ikraft varande regeringsprogram inte nämner havsbaserad vindkraft över huvud taget. Inte Sunnanvind, inte auktioner, inte arrenden, inte ens en antydan om att halva Ålands yta i havsområden skulle hyras ut. Det enda som står är en allmän fras om ”grön omställning”. Det är inte ett mandat för ett megaprojekt.

När ett otydligt och icke‑bindande ”samhällskontrakt” plötsligt ges större tyngd än regeringsprogrammet – det dokument som faktiskt bygger på valresultat – som väljarna röstat fram, då har något glidit snett. Då blir samhällskontraktet inte ett verktyg, utan en politisk genväg. Ett sätt att legitimera beslut som aldrig prövats i valrörelsen och som ingen väljare fått ta ställning till.

Det är svårt att inte se det som en tyst kupp i slow motion: ett ramverk som bara ena parten skrivit under, men som ändå kan används för att driva igenom beslut som påverkar Åland i generationer.

Ett samhällskontrakt som ingen kan säga upp, ingen kan omförhandla och ingen kan rösta om är inte ett kontrakt. Det är en kuliss. Och när kulissen börjar styra mer än regeringsprogrammet, då är det dags att fråga sig vem som egentligen håller i rodret.

Elån