Våga ta tag i den tickande bomben

17 huvudmän, allt för mycket tid läggs på att hantera gränsdragningar mellan huvudmännen och kraftigt ökande kostnader de kommande åren. När landskapsregeringens specialsakkunniga Susanne Broman och Gunilla Lindqvist utrett KST-lagen och äldreomsorgen blir bilden av ett av Ålands större problem tydlig: Organisationen av denna viktiga del av det offentliga samhället håller inte.

Egentligen borde ingen vara överraskad. I många år har både kommun- och landskapspolitiker bekymrat sig över äldreomsorgens framtid. Liksom de flesta länder i väst blir den åländska befolkningen äldre och med det också trycket på äldreomsorgen större och kostnaderna högre. Det har genomförts vissa reformer. Delar av den tyngsta omsorgen, som faller under socialvård, har lyfts till Kommunernas socialtjänst. Strategin har ändrats så att fler ska kunna bo kvar hemma längre.

Icke desto mindre kvarstår många utmaningar. Socialminister Arsim Zekaj (S) konstaterar att kostnaderna för vård och omsorg kommer att stiga med uppskattningsvis 70 miljoner fram till 2040. Detta i tider då både kommuner och landskap redan har det mycket svårt att få räkenskaperna att gå ihop.

Det är med andra ord hög tid för nya tankar, nya tag.

Den här ledarsidan har länge efterlyst en öppen och bred diskussion om hur Åland ska organiseras för att både möta behov och förväntningar från ålänningarna – och klara ekonomin. Det gör inte Åland i dag. Efter den havererade kommunstrukturreformen under den första regeringen Sjögren tog det ett tag innan någon ens vågade andas om en sådan strukturförändring igen, men undan för undan har tiden kommit ikapp frågan.

Redan i höst kan de första kommunerna hamna under den lupp som stipuleras i den så kallade kriskommunlagen, men det är bara en del av problemet. Vård och omsorg i allmänhet – och äldreomsorgen i synnerhet – är den verkliga tickande bomben i sammanhanget.

Det räcker inte längre med enstaka initiativ eller att rädda en eller annan kommun tillfälligt – det behövs en rejäl diskussion om hur det offentliga Åland ska organiseras i framtiden. I utredningen konstateras att det vore önskvärt att organisera all socialvård, inklusive äldreomsorgen, under en huvudman, inte 17 som i dag. 

Där finns en bra utgångspunkt för diskussionen – för det är inte givet vilken lösning som är den bästa. Utredningen visar visserligen att KST inneburit en professionalisering av socialvården, men vi vet också att finansieringen skapat problem för kommunerna. Å andra sidan har också ÅHS, vilket pekas ut som ett alternativ, sina problem – och att lägga verksamheten på landskapet är inte utan sina svårigheter.

Att hitta rätt lösning för framtidens vård och omsorg kommer inte att låta sig göras i en handvändning, frågan är alldeles för stor för det. Men vi vet att dagens situation i äldreomsorgen är ineffektiv, kostnadsdryg och otydlig för brukarna. Att kommuner inte bättre lyckas samarbeta kring äldreomsorgen är minst sagt olyckligt och något som kommer leda till än större problem och högre kostnader framöver.

Arsim Zekaj menar att utredningen visar på behovet av politiska beslut, och det har han rätt i. ”Vi kan inte blunda för reformbehovet. Vi måste våga ändra sådant som inte längre håller”, sade han när utredningen presenterades. Å andra sidan måste det ske på ett sätt som respekterar det kommunala självbestämmandet. Det krävs både lyhördhet, ödmjukhet och en öppen inställning från alla inblandade för att lyckas i det svåra arbete som ligger framför våra beslutsfattare.

Men framför allt måste de våga tänka i nya banor utan att hålla fast vid de gamla, ineffektiva och kostsamma strukturer som uppenbarligen inte är rätt väg för framtiden. Arbetet har redan inletts genom kommunala rådslag mellan landskapsregeringen och kommunerna – men nu är det dags att skruva upp hastigheten.