Ledare
Åland har i åratal sett självstyrelsen långsamt urholkas av speciallagar och finska myndigheter som väger sina utlåtanden tyngre än politiska överenskommelser. Samtidigt är den nya självstyrelselagen, trots att den upplevs som urvattnad, ändå ett steg framåt med starkare språkskydd och tydligare roll i förhållande till grundlagen.
Sebba Södergård
Urvattnat förslag, men ändå ett steg framåt
Självstyrelse » Självstyrelsen har långsamt urholkats av speciallagar och myndighetsmakt – något som berör oss alla. Nu får åländska politiker chansen att spela tuffare när förslaget till ny självstyrelselag går sin sista holmgång.
Ledarsidan
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Det är nära nu. Nära till att Åland får en ny självstyrelselag, men än väntar holmgångar med finländska myndigheter och inte minst visar Social- och hälsoministeriets kritiska utlåtande till förslaget att det ännu är en lång väg att vandra.
Arbetet med den nya självstyrelselagen har minst sagt skett i motvind. Från att man politiskt varit överens har finländska myndigheter gång efter gång försökt motarbeta de politiska överenskommelserna.
Och i den finländska politiska kulturen väger man myndigheters utlåtande tyngre än politiska överenskommelser. Det är inte bara ett otyg som återfinns i detta fall utan är tyvärr vanligt förekommande även i andra frågor.
Om vi tar en närmare titt på det förslag som nu föreligger är det trots allt ett steg framåt. Visst är det långt ifrån vad man från åländsk sida önskat, men med förslaget kommer ett starkare språkskydd och en tydligare fördelning mellan grundlagen och självstyrelselagen. Detta var ett minimikrav från åländsk sida eftersom dagens läge sakta eroderar självstyrelsen på ett sätt som hotar hela autonomin.
För när självstyrelsen gång efter annan åsidosatts till förmån för diverse speciallagar och självstyrelselagstiftningens roll och förhållande till övrig lagstiftning blir allt mer otydlig och svag är situationen allvarlig.
Oavsett hur besvärliga vi ålänningar kan uppfattas som måste våra politiker fortsätta stå emot. Allt kokar därmed ner till om våra politiker på allvar vågar stå upp och ta striden?
Från politiskt håll talas det nu om att detta är den sista stora revideringen av självstyrelselagstiftningen. I stället förespråkas att man kontinuerligt jobbar med revidering genom att fokusera på enskilda delar.
Kanske är det en väg att vandra, men samtidigt behöver de åländska politikerna ta sig en ordentlig fundering kring hur man vill driva självstyrelsen framåt. För med historien i beaktande och den senaste processen i minnet, är det tydligt att framsteg på självstyrelseområdet sker genom att Åland har något att ge finska statsmakten något de behöver i utbyte. Inte genom löften.
Ett tydligt exempel på det är löftet om parlamentsplatsen, när Åland lovades en parlamentsplats om man först gjorde eftergifter, men även den finländska statsmaktens löfte till det åländska folket om så långtgående autonomi som bara möjligt så länge Åland är en del av Finland.
Denna verklighet måste åländska politiker lära sig förhålla sig till. Man behöver inte lägga in några värderingar i det utan det är kort och gott så politik bedrivs och det är synnerligen tydligt att det är vägen framåt när vi ser på hur andra autonomier lyckats utöka sin självstyrelse. Man har något som centralmakten behöver och det nyttjas för att få över behörigheter. Således måste de åländska politikerna lära sig spelet och förstå när tillfälle ges och det kan ligga närmare än vad vi tror. Tillfället som nu dykt upp heter ”ändrade direktiv om utsläppshandel”.
Om inte Åland godkänner förändringen kan Finland gå miste omkring 350 miljoner euro från EU:s sociala klimatfond. Således sitter Åland nu på en stark hand.
Man har än så länge inte nått en överenskommelse med regeringen om hur intäkterna och de administrativa utgifterna ska fördelas. Åland har hittills mötts med tystnad och i maktens korridorer talas det om att finländska ministerier till och med försöker hindra Åland att få sin rättmätiga del av de 350 miljonerna. Man kan bli arg och knyta näven i fickan eller så tar man kommando och ser detta som ett tillfälle.
Hittills har det åländska lagtinget stått upp, men det gäller att hålla ut och inte låta sig påverkas av de som ser klimatfonden som viktigare än självstyrelsen. Det gäller att fortsätta kräva det som den finländska statsmakten givit i löfte till det åländska folket. Det är viktigare än att hålla sig på god fot med ministerier och myndigheter, som verkar ha svårt att förstå en autonomis roll och det åländska folkets rätt till utökat självbestämmande.
Oavsett hur besvärliga vi ålänningar kan uppfattas som måste våra politiker fortsätta stå emot. Allt kokar därmed ner till om våra politiker på allvar vågar stå upp och ta striden? Vi ska innerligt hoppas det då de sitter på vårt mandat och ska arbeta för vår rätt till självbestämmande.
