Påskens tystnad – och majoritetens nya martyrskap

Det råder en märklig stämning i landet efter den senaste domen från högsta juridiska instans. En känsla av att något i samhällskroppen vänt sig ut och in. Det är inte längre minoriteten som fruktar att bli överkörd eller kränkt av majoriteten – utan majoriteten som viskar av rädsla för att säga fel ord. Det är som om själva samtalet blivit skört.

I den aktuella domen friades de religiösa citaten men ett ordval om sexualitet ledde ändå till fällning. Juridiskt kan man skilja på sådant, men i människors vardag upplevs det som något större: en signal om att vissa grupper har ett upparbetat juridiskt skydd som andra inte vågar närma sig ens med försiktiga ord. Ett yttrerligare tecken på detta är det stora namnuppropet om att införa ett tredje juridiskt kön – ytterligare en grupp som söker särskilt skydd och som därmed också riskerar att hamna i centrum för framtida konflikter om språk och identitet.

Det är inte hat som människor på Åland eller i övriga landet fruktar att bli anklagade för. Det är missförstånd. Det är att råka säga något som någon annan tolkar som fel. Det är att bli dömd för en mening som skrevs för tjugo år sedan, där en gammal skärmdump plötsligt väger tyngre än ett allmänt förändrat rättsmedvetande.

Det handlar inte om att någon grupp – vare sig homosexuella, transpersoner eller andra – skulle vara ett hot. Det handlar om att rättssystemet nu uppfattas som så ensidigt att människor inte längre vågar diskutera frågor som rör identitet, kön, tro eller moral i offentligheten. Och det gäller inte bara dessa ämnen. Klimat, invandring, energi, familjepolitik – allt fler områden blir minerade zoner där fel ord kan få oproportionerliga följder.

När vissa särgrupper upplevs ha juridiskt tolkningsföreträde och andra bara har rätten att tiga, då uppstår en ny sorts omvänt martyrskap. Inte högljutt, inte dramatiskt, utan tyst och pyrande. Ett martyrskap som bärs av de många som inte längre vågar tala, eftersom lagstiftning om hets mot folkgrupp kan uppfattas som retroaktiv och oförutsägbar. Ingen sitter riktigt säkert i sadeln längre.

Europadomstolen kommer att pröva om landet – och därmed också landskapet – gått för långt. Där kommer frågorna att ställas rakt: Var denna inskränkning i yttrandefriheten nödvändig i ett demokratiskt nordiskt välfärdssamhälle? Var rättsläget förutsebart? Var uttalandena uttryck för tro eller uttryck för hat? Tidigare praxis talar för att domstolen kan komma att fälla staten – inte för att skyddet för minoriteter är fel, utan för att proportionalitet och rättssäkerhet måste gälla för alla.

Det hela liknar en korsordsrysare med okänd lösning – och vi får kanske vänta fem år på facit.

Men ett land som låter tystnaden ta över riskerar att förlora mer än sin röst. Det riskerar att förlora sin själ.

Elån