Onödig juridikfeber i politiken

I Ålandstidningens granskning av kommunernas kostnader för juridisk konsultation öppnas flera frågor. Har pressen på kommunerna blivit för hård? Har frågorna blivit för juridiskt komplexa eller vågar tjänstemännen inte längre ta sig an juridiska frågor på egen hand?

Kostnaderna för juridisk expertis varierar kraftigt mellan de åländska kommunerna. Landsbygds- och skärgårdskommunerna har tillsammans lagt cirka 130.000 euro på jurister under åren 2024 och 2025, medan Mariehamns stad under motsvarande period köpt juridiska tjänster för omkring 260.000 euro.

Frågan om juristkostnader handlar dock inte bara om direkta utgifter. Den pågående debatten visar att politiska krav på ”oberoende” juridiska utredningar och den politiska pressen på förvaltningar har gjort juridiken till en fråga också om demokrati och styrning. Kort sagt har juridiska utredningar på sina håll blivit synonymt med objektivitet och fakta. 

Samtidigt är det ofta kommunerna själva som besitter sakkunskapen när det gäller till exempel hantering av besvär, detaljplanering och lokala förhållanden. Det finns därför en risk att en långtgående hantering av kommunala angelägenheter via juridiska ombud undergräver tjänstemännens möjligheter att utföra sitt arbete. Politiska krav på juridiska utredningar kan i värsta fall leda till att tjänstemännens sakkunskap förbises och att det egna lokala förnuftet går förlorat.

Åland är inte ensamt om denna utmaning. Kommunforskaren Siv Sandberg har i sin genomgång av utvecklingen i de nordiska kommunerna visat hur ökad detaljreglering, upphandlingsregler och omfattande sociallagstiftning har stärkt behovet av juridisk kompetens, särskilt i mindre kommuner.

På andra håll i Norden möter man detta genom att små kommuner samarbetar och skapar gemensamma juridiska servicecenter eller delade juristresurser, för att både stärka kompetensen och dela på kostnaderna.

Det finns därmed flera möjliga vägar bort från ett växande beroende av dyra, fallspecifika juridiska konsultationer. En väg är just gemensamma servicecentra eller förstärkta, gemensamma kommunjuristfunktioner. En annan är att våra kommunpolitiker ser sig i spegeln och funderar över vilken kultur de odlar. Det är uppenbart att vissa kommuner lyckas hålla nere sina juristkostnader, medan andra – inte minst Mariehamn – har fastnat i en spiral av nya utredningar och nya fakturor. Andra faktorer spelar naturligtvis in, men staden har anledning att fundera över sin egen roll i utvecklingen.

Den viktigaste poängen är ändå att också lagtinget har ett ansvar. Behöver vi verkligen en sådan kravbild på våra kommuner för att tillgodose ålänningarnas servicebehov? Svaret på den frågan är högst sannolikt nej. För som den här ledarsidan upprepade gånger konstaterat är mycket av den åländska kommunallagstiftningen präglad av politisk symbolik snarare än av noggrant analyserade behov. Ofta kopior av lösningar på annat håll, snarare än lagstiftning stöpt i ett åländskt format utifrån våra egna förutsättningar.

Det finns alltså vägar framåt för våra politiker, men de kräver att man är tydlig med juridikens verkliga funktion. Den ska skydda självstyrelse och rättsstat – inte bli ett självändamål eller ett politiskt alibi. Just nu finns det  dock tyvärr oroväckande tecken på att juridiken håller på att få just en sådan roll i den åländska politiken.