När Kalle och Lisa får kämpa mot systemet

Det börjar inte med strategier, EU-direktiv eller klimatmål. Det börjar med Kalle och Lisa. Två ålänningar som vill starta något eget. En verkstad, ett kafé, ett litet företag som kan växa. De har idéer, energi och mod. Men de möts av en vägg. Inte av konkurrens – utan av systemet. Det finns undantag, men de som lyckas håller ofta sin affärsidé för sig själva. Den måste skyddas mot intrång, även från dem som säger sig vilja hjälpa.

Ålänningar är mästare på att vidareutveckla idéer som andra ålänningar redan kommit på. Man hittar genvägar, man ”stjäl konst”, och efter några år hos husbonden startar man eget. Det är så många av våra partredare och storredare kommit till. Vi ledde sjöfarten per capita med större DWT än Norge för 30 år sedan. Men i dag orkar Kalle och Lisa inte med den sjöfartsbyråkrati som växt fram – mappar och dokument som ingen behöver, varken på fartyg eller kontor. Varför slopades sjömanskapet till förmån för behörighet? Det är en parallell fråga, men den säger något om hur vi tappat kontakten med verkligheten. Ingen startar ny sjöfartsverksamhet längre. Allt hänger löst. Skatteåterbäringen, en konstgjord verksamhetsförutsättning, hotas. Vi har konkurrerat ut oss själva och det egna kapitalet åsyna vittnen genom sociala reformer och ultimatum. Snart sitter alla på läktarna.

Förvaltningen, som finansieras av våra skattepengar, borde vara en möjliggörare. I stället har den blivit en grindvakt. Regler, blanketter, tillstånd, handläggningstider, remissrundor, kommunikation som går i cirklar. Det är inte illvilja – det är struktur. Och strukturen är inte byggd för Kalle och Lisa. Den är tolkningsföreträdd, byggd för att följa, inte för att främja.

Kan en koldioxidfri verklighet betala våra hushållsutskylder? Nej. Kan koldioxidfriheten fylla arbetsmarknaden – en annan-obekväm ler- och långhalm-fråga !

Utbildningen har lärt oss att ligga före – men kanske har vi sprungit ifrån verkligheten. Visionerna är stora, men de saknar fotfäste. Den som vill bygga något från grunden får ofta se sin affärsmiljö fimpas innan den ens hunnit tända en brasa. Om detta nu är tillåtet . Det är inte bristen på idéer som håller Åland tillbaka. Det är bristen på utrymme för dem som har dem. Kanske är pensum helt fel.

Vi måste börja om – från individen, ungdomen, barnbarn. Från den som vågar försöka. Och vi måste våga se att det de facto finns en skattefinansierad fiende i systemet, inte i människorna, men i strukturerna som binder oss. Det är dags att riva barriärerna, inte bygga fler. Det är dags att ge Kalle och Lisa en chans – inte en pekpinnekatalog av hinder som ömt omhuldas och kontrolleras av nämnda skattefinansierade systemets befattningshavare.

Elån