För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Ålands ekonomiska och kulturella fundament vilar på en välkänd paradox. Vårt självstyrande landskap finansieras av en mycket specifik målgrupp: den livsnjutande sjöfararen – låt oss kalla honom Pippis pappa. Det är hans inköp av sprit och tobak som pumpar in de miljoner som betalar för våra skolor, vår sjukvård och våra toppmoderna färjeförbindelser. Denna kultur av frihet är Ålands sanna varumärkes-DNA.
Men under de senaste åren har det politiska etablissemanget drivit igenom en centralisering, där Kommunernas socialtjänst (KST) utgör kronan på verket. Tanken sades vara att stärka självstyret genom en hybridisering av landskaps- och kommunnivån. Men i praktiken har vi bjudit in Prusiluskan till tronen. Vi har bestämt oss för att just aktiviteten att sätta barn till ansvarslösa fäder på barnhem ska vara det den åländska makten ska byggas kring.
När detta upplägg möter verkligheten uppstår en total, logisk varumärkeskollaps. Det har blivit smärtsamt tydligt att det interna systemet numera används för att aktivt motarbeta och straffa just den livsstil som finansierar det. När fäder döms ut och fråntas rätten att vara pappa på sina egna mänskliga premisser med argument som direkt attackerar livsnjutarkulturen, då har systemet drabbats av ett akut systemfel.
Problemet ser ut så här:
För att KST-hybridiseringen ska ha ett existensberättigande måste den rensa ut den "olämpliga" livsnjutarkulturen.
Ålandstidningen
Om den inte tillåts göra detta, faller hela idén med den centraliserade kontrollapparaten.
Men när apparaten gör sitt jobb och bekämpar denna folkliga kultur, sågar den samtidigt av den ekonomiska gren som hela självstyret sitter på.
Minsta barn begriper att Pippis Pappa kan lockas till färjans tax free med tal om FNs barnkonvention lika lite som Ronald McDonald kan börja förespråka veganism.
Minsta barn begriper att förr eller senare får resenärerna reda på vad Åland gör med sådana som dem själva och att det inte är särskilt bra att alltid ta deras barn för att de automatiskt anses vara usla föräldrar bara för att de gör det som Åland samtidigt försöker locka dem att göra ombord.
Idén är med andra ord en omöjlighet. Vi kan inte bygga ett självstyre vars interna verktyg förstör sin egen försörjning.
Eliten förvillade sig i gröna visioner om havsbaserad vindkraft och trodde att internationella miljardintäkter skulle göra Pippis Pappa onödig. Men vindkraften är, och har alltid varit, ett projekt för en rik elit. Det behövs inga 30 000 ålänningar för att titta på när vinden snurrar vindsnurror.
Vi har skapat en kuliss där vi välkomnar spritkonsumentens pengar med öppna armar vid skattegränsen, för att sedan använda samma pengar till att finansiera ett system som nekar honom rätten att vara förälder i land.
Om självstyret ska ha en framtid måste vi våga rannsaka denna varumärkeslögn. Vi kan inte tillåta att vår utökade makt används till att utradera den mänskliga och kulturella bas som har byggt Åland.
Den här dårskapen med att ge all makt åt barnskyddet vår befriare måste upphöra för just barnens skull.
För vad ska de annars ärva och försörja sig på om 20 år?
