Man måste fråga sig varför LR inte vill ha konkurrens

För en vecka sedan kom beskedet från norska rederiet Torghatten att man drar landskapsregeringen (LR) inför Marknadsdomstolen över upphandlingen av skärgårdstrafiken. I en insändare och en intervju i Ålandstidningen förklarade Torghattens kommersiella direktör Reidun Svarva att man anser att LR, genom upphandlingens utformning och ovilja att aktivera återköpsklausulen av de till Axferreis sålda skärgårdsfärjorna, begränsar konkurrensen.

Lika lite som Torghattens val att pröva upphandlingen juridiskt är det en överraskning att infrastrukturminister Camilla Gunell (S) inte anser att LR gjort något fel eller att man ämnar ända sig.

För det är ju klart och tydligt för alla att LR:s tanke med omläggningen av skärgårdstrafiken, det nya upplägget med 15-årigt kontrakt och bildandet av Axferries är att det är just det egenägda (tillsammans med finska Finferries) rederiet som ska sköta trafiken framöver.

Det är bra att det hela nu prövas juridiskt, det borde alla affärer av den här storleken – vi talar ändå om 340 miljoner euro. Men det är faktiskt bara en sida av det hela. Den andra tycks man försöka prata bort.

Till syvende og sidst handlar det om skärgårdens framtid och väldigt mycket skattepengar som ska bekosta trafiken. Varje vettig regering borde vända ut och in på sig själv för att säkra största möjliga konkurrens och därmed bästa möjliga service till lägsta möjliga pris. Men landskapsregeringen gör inte det. I stället väljer man vägar som – vilket nu både Torghatten och lagtinget – konstaterar riskerar att begränsa konkurrensen och i praktiken göra Axferries till det enda rederi som har möjlighet att bjuda på trafiken.

Och man gör det med svaga argument. Camilla Gunell säger att man utrett om återköpsklausulen går att aktivera och säger att det inte går. Ett enigt finans- och näringsutskott menade annorlunda. Camilla Gunell säger också att man inte givit Axferries fördel när rederiet vann upphandlingen av skärgårdsfärjorna (vilket är en förutsättning för att klara LR:s korta tidsfrist innan trafiken ska vara i gång) och det hade varit fritt för alla att bjuda på dem. Men det är ett barockt argument. Affären blev klar för halvannat år sedan, långt innan den 15-åriga upphandlingen ens var klar. Vilket rederi skulle ha köpt båtarna för att sitta på dem i ett par år innan de kunde sättas i trafik? Det vara bara Axferries som hade intresse i dem då, av förklarliga skäl.

Men alla argument hit eller dit är som sagt underställt den viktigaste frågan: gör LR:s upphandling i den form den nu är framlagd att man får bästa möjliga trafik till lägsta möjliga kostnad för ålänningarna? Gör den att förnyelsen av den skärgårdsflotta som Camilla Gunell för mindre än tre år sedan helt ville byta ut faktiskt blir av? Och gör den att skärgårdstrafiken under kontraktstidens 15 år kommer att drivas så miljö- och klimatvänligt som det går?

Dessvärre ligger det närmast till hands att svara nej på de frågorna. Konkurrensen blir inte så bra som den kunde varit om LR på allvar hade givit sig den på att få så stor konkurrens och så många intressenter som möjligt. Speciellt nu när man går in för en lång kontraktstid och därmed ökar möjligheterna att få större aktörer än tidigare att bjuda på trafiken.

Dessvärre ligger det också nära till hands att tro att LR:s agerande inte ser ovanstående mål som de viktigaste, utan att det i stället är överlevnaden och välståndet för de ”Ax-projekt” man startat under mandatperioden som är primärt. Vi får innerligt hoppas att så inte är fallet, för om vi bygger samhället på att försvara monumentsbyggande hellre än att se till att få mest pang för skattepengarna, då är vi illa ute.