I veckan diskuterade lagtinget landskapsregeringens (LR) meddelande om ekonomisk jämställdhet, och man kan konstatera att Åland har en lång väg att vandra innan samhället på allvar är jämställt.

Dessvärre handlade debatten till stor del om siffror, om hur statistiken ser ut och att väldigt lite har hänt sedan en liknande rapport senast debatterades – för tio (!) år sedan. Dessvärre för att statistiken redan är välkänd för den som alls bryr sig om frågan, och vi har mer att tjäna på att den politiska debatten är framåtsyftande och ser till vilka åtgärder som behövs för att skapa ett jämställt samhälle.

I grunden är det dock inte speciellt svårt, i alla fall inte att lösa problemet i teorin. I praktiken, däremot, har det visat sig vara betydligt svårare.

Nina Fellman (S) slog huvudet på spiken i debatten när hon konstaterade att det är många som säger sig värna om jämställdheten och lyfter fram frågan som viktig, men det engagemanget syns väldigt sällan när väl budgetar ska klubbas.

Huvudet träffar spiken för att den rakaste vägen till ekonomisk jämställdhet sist och slutligen är pengar. Om man bestämmer sig för att det ska vara lika lön för lika arbete – och betala för det – går jämställdhetsarbetet snabbare.

Problemet är att det krävs stort och envist politiskt mod för det. Nej, inte för att driva jämställdheten som ledstjärna i det politiska arbetet, men väl för att det kommer att kosta och då måste politiken prioritera vad man ska lägga pengar på.

Det kräver politiskt mod.

Landskapet borde vara ledande i arbetet, men LR:s egna siffror visar att landskapet och staten de senaste femton åren varit sämre än både det privata näringslivet och kommunerna på att jämna ut löneskillnaderna. Samtidigt har man som störst personalkris i just de branscher där underbetalda kvinnor är den klart dominerande arbetstagargruppen, vården och omsorgen.

Efter Tehy-strejken 2014 gjordes en omfattande lönekartläggning och ett löneutjämningsarbete genomfördes under ett antal år. LR har nu aviserat att man vill se över det systemet och – föga överraskande – tillsätta en ny utredning. Sedan ska man komma med åtgärder.

Det var ungefär den mest påtagliga åtgärden LR presenterade i sitt meddelande till lagtinget. Det är svagt, det borde finnas en betydligt mer aktiv jämställdhetspolitik. Men det kanske finns anledningar.

Det för oss in på problemet med den ojämställda representationen i lagtinget. När Centerns Liz Mattsson nu lämnat församlingen för föräldraledighet återstår blott sju kvinnliga ledamöter av parlamentets 30. 23,33 procent. De övriga nordiska parlamenten – Finland (45,5), Sverige (46,1), Norge (45), Danmark (39,7) och Island (47,6) – är betydligt mer jämställda.

I regeringsblocket är Gyrid Högman (C) nu ensam om att kunna ge en kvinnas perspektiv på frågorna som avhandlas.

Att Åland är så pass ”gubbigt” i den högsta lagstiftande församlingen leder ofrånkomligen till att de frågor som traditionellt varit mer av ”kvinnofrågor” får mindre uppmärksamhet, och mindre pengar.

Det leder också till att de sju kvinnor som sitter i lagtinget får täcka upp på fler håll för att jämna ut könsbalansen i utskott, styrelser och kommittéer.

Det är hämmande för demokratin eftersom alla frågor tjänar på att belysas ur så många perspektiv som möjligt.

Den sittande regeringen rev upp jämställdhetsbonusen som gick till de partier som hade mest jämställda listor. Hittills finns inget ersättande förslag på bordet. Det är illa. Mot bakgrund av de siffror LR själva presenterar borde jämställdhet vara högt prioriterat, och då borde ett mer jämställt lagting vara spetsen på satsningen.

Allt börjar uppifrån. Om vi i grunden vill att attityderna i jämställdhetsfrågan ska ändras – att ”manligt” inte ska ses som mer värdefullt och att ”kvinnligt”, ofta oavlönat, arbete inte ska ses som naturligt och därmed inte värt att avlöna rättvist – behöver samhället leda utvecklingen.

Att arbeta för ett jämställt parlament genom incitament, men också genom att anpassa arbetet så att det passar alla och därmed ger fler möjligheten att söka folkets förtroende, är en oerhört viktig signal.

Vi lever i ett mer jämställt samhälle än många andra – men Åland är ändå långt från jämställt. Vi behöver jobba hårt för att det inte ska ta 100 år att nå dit.

Jonas Bladh

jonas.bladh@alandstidningen.ax

tel: 266 38