Tidigare i år klubbade landskapsregeringen ett nytt förslag till ny lagstiftning gällande näringsrätt och näringstillstånd. Detta efter att president Sauli Niinistö under 2022 lagt in sitt veto mot det tidigare förslaget med motiveringen att förslaget hade för hårda språkkrav.
Förhoppningarna om att det nya förslaget skulle gå igenom var stora då landskapsregeringen även haft EU-kommissionen att se på ärendet för att vinnlägga sig om att det inte fanns invändningar av diskriminerade art mot förslaget, vilket inte heller fanns. Därför kom beskedet från Ålandsdelegationen lite som en överraskning för många. Frågan som dyker upp är om vi verkligen har ett starkt språkskydd när näringsidkares rätt till att bedriva handel är större än ålänningars rätt till sitt modersmål?
Det liggande förslaget skulle ge ålänningar större rätt till betjäning på svenska och ge bättre möjligheter att få dokumentation om varor på svenska samt ge tydliga ramar om vilken nivå en näringsidkares språkkunskaper ska vara på. Helt enkelt ska man som svenskspråkig veta vad man köper och det ska tryggas i lag. Så det går att se på lagen som såväl minoritetsskydd som ett helt vanligt konsumentskydd.
I våras sade tidigare vice lantråd Harry Jansson (C) till Ålandstidningen (20/5) att om lagstiftningen stoppas står Åland inför en större konstitutionell kris än vad man kunnat tänka sig. I sak har Jansson helt rätt. För om den fortsatta behandlingen av ärendet går i samma riktning som Ålandsdelegationens beslut måste vi på allvar fråga oss var gränsen går. Hur nedprioriterat är vårt språkskydd när en näringsidkares röst ska väga mer än ett minoritetsskydd?
Frågorna är relevanta då ett nationalitetsskydd alltid är diskriminerande. Det måste tas i beaktande i behandlingen av ärendet, liksom den åländska självstyrelsens givna plats och språkbestämmelsernas vikt för att upprätthålla självstyrelsens grunder, som Finland ålagt sig att respektera enligt folkrätten och som är erkänt i Ålandsprotokollet.
Språkskyddet och det svenska språket är själva kärnan i självstyrelsen. Det råder ingen tvekan om att självstyrelsen under de senaste åren fått vika sig på grund av annan lagstiftning och förhållandet till den finska grundlagen är mycket problematisk.
Problemets dignitet är omfattande då det är, precis som jur.lic. och tidigare lagstiftningsråd på Justitieministeriet Sten Palmgren många gånger framfört, ett faktum att hela självstyrelsekonstruktionen är byggd på juridik.
Oklarheter i juridiken bidrar därmed till att självstyrelsen och minoritetsskyddet från ett åländskt perspektiv många gånger uppfattas som instabilt. Något som inte kan ligga i någondera parts intresse.
Att det råder ett viss motsatsförhållande mellan en autonomi och staten är inte någon ovanlighet. Det är snarare tal om ett naturtillstånd. Däremot är problemet som blottläggs med förslaget till ny lagstiftning bara ytterligare ett tecken på att det är något som som inte spelar i den åländska autonomin. Det här måste parterna komma till rätta med.
Än vet vi inte var ärendet slutar. Högsta domstolen ska nu behandla ärendet och utkomsten är av stor vikt. Vi närmar oss en kris om minoritetsskyddet inte kan säkras, och precis som lantråd Katrin Sjögren (Lib) tidigare i framförde i Ålandstidningen (18/12) är frågan av mycket viktig principiell karaktär för Åland. Det handlar i slutändan om minoritetsskydd, men även om vilken lagstiftningsmakt det folkvalda åländska lagtinget de facto har.
Daniel Dahlén
