Eurovision handlar om musik, men politiken har aldrig varit långt borta från scenen. Krigsdrabbade Ukraina vann helgens tävling överlägset.
Foto: pressbild, EBU/Andreas Putting
Foto:

Bild

Omöjligt att separera kultur från politik

Påståendet att Eurovision är en neutral musiktävling stämmer inte. Ukrainas jordskredsseger är det senaste beviset på att tävlingen tydligt speglar storpolitiska händelser i Europa. Tv-underhållningen är politisk vare sig den vill eller inte.

Ett öronbedövande jubel utbrast i arenan i italienska Turin när krigsdrabbade Ukraina tog hem segern i Eurovision i lördags. Favorittippade Kalush Orchestra fick överlägset flest röster av tittarna och utklassade alla andra länder.

Att Ukraina vann Eurovision är ett solklart uttryck för solidaritet från Europas invånare. Men samtidigt riktas kritik mot att bandet vann tack vare ”sympatiröster”, många menar att politik ska hållas utanför sångtävlingen.

Arrangören Europeiska radio- och tv-unionen (EBU) betonar ofta att Eurovision är ett icke-politiskt kulturellt evenemang där alla är välkomna. EBU hade initialt inte alls någon tanke på att porta varken Ryssland eller Belarus från årets upplaga av tävlingen. Men EBU tvingades backa efter kraftiga protester från andra länder – med finska Yle i spetsen – som var redo att bojkotta Eurovision om inte Ryssland stoppades från att tävla.

EBU håller envist fast vid att Eurovision är sång och dans som ”förenar nationer och firar diversifiering genom musik”. Det årliga evenemanget uppstod tio år efter andra världskriget som ett idealistiskt fredsprojekt med uttalat syfte att ena ett splittrat Europa.

Men faktum är att tävlingen alltid har varit politisk. Under åren har den skakats av kontroverser, otaliga markeringar har smugits in i texter och budskap. Bara från de senaste åren finns flera exempel, många är kopplade till Rysslands konflikter med omvärlden.
2007 hette Ukrainas bidrag ”Lasha tumbai”, många menade dock att refrängen skulle tolkas som ”Russia Goodbye”. Även Ukrainas vinnarlåt 2016 anklagades för att vara riktad mot Ryssland efter annekteringen av Krimhalvön. Georgien skickade 2009 ett bidrag med titeln ”We Don’t Wanna Put In”, som var full av pikar mot Ryssland.
Det finns också exempel på hur röstningen mellan länder markerar annat stöd än musikaliskt, som att vissa grannländer alltid ger varandra höga poäng.

Årets vinnarlåt ”Stefania” är i sig ganska spretig, en blandning av folkmusik och hiphop. Huruvida det rent objektivt var den bästa låten i startfältet kan diskuteras, men som tittare var det omöjligt att inte drabbas av allvaret i situationen. Musik framkallar känslor.

Låten är en hyllning till ukrainska mammor och har kommit att få stort symbolvärde i landet efter krigsutbrottet. Männen i bandet var direkt inresta från fronten, och hade bara temporärt tillstånd att lämna Ukraina. Efter finalframträdandet vädjade sångaren från scenen: ”Hjälp Ukraina, Mariupol, hjälp Ukraina nu på en gång”.

Rysslands hemska krig i Ukraina fortsätter, det är en kontext som inte går att bortse ifrån. EBU vill inte att Eurovision ska vara en politisk tävling, men musik är inte fristående från vad som händer i världen.

Traditionellt brukar landet som vinner vara värdnation för nästa års tävling. Det är osannolikt att Eurovision sänds från Kiev nästa år, men flera andra länder har redan erbjudit sig att arrangera tävlingen åt dem. Det är ett sätt att manifestera att ukrainsk kultur finns och är tillåten. Om Eurovision en gång i tiden uppstod för att skapa fred och gemenskap, är väl Europas stöd och framröstningen av Ukraina en uppvisning i just detta?

Hittat fel i texten? Skriv till oss