Ödmjuk närvaro runt bordet till helgen

På storhelger önskar vi varandra njutning, fröjd och frid. Tyvärr är det ju ofta så att man i samtalen ofta glömmer att en familjs totala kapital är investeringar i förmågan att ge utrymme till alla runt bordet att ses för dem de är, och hur tiden format den enskilde.

Många är de familjer runt sitt bord med inte enbart rosenröda berättelser i sina hjärtan, enskilda lider tyvärr ofta tyst runt bordet när helgens tillställningar nalkas. Och man brukar ju säga att man inte bör prata varken sjukdomar, politik eller tråkigheter vid dessa tillfällen. Dock tror jag att bjuda på en ödmjuk nuddning i ord kan skänka yta i sinnet och fungera inkluderande.

Ett nyckelord man enkelt kan nämna, kan vara till exempel just emotionellt kapital. Ordet må vara laddat, men om det bjuds i syfte att mötas bildas en extra yta i rummet till exempelvis den familjemedlem som aldrig känt sig sedd i andra utomstående sammanhang. Jag syftar till myndigheter, skola och sjukvård – som i regel har långt kvar att gå där, att arbeta för ökat emotionellt presens.

I det finns möjlighet att skapa försprång, närvaro och ett djupare andetag till den som sitter bredvid. Det kan även fungera som en liten lättsam påminnelse (innan den som kanske traditionsenligt sänker stämningen tar ordet). Kanske bara i förbifarten när när man räcker fram brödkorgen.

Våra barn förtjänar bildning i ämnet, särskilt i en tidsera där internet har kapat mycket av fokus där. Vad som borde ha grundat en naturlig rytm och känsla i vår dans på jorden, och våra liv är ofta tyvärr numer mest ett oförutsägbart färdigt inprogrammerat bollplank i sinnet av de som haft makt att konstruera det vi tar in. I storhelger bjuds därför möjlighet att på ett finstämt sätt att åtminstone för ett ögonblick; vända trenden till något mjukt i magen att landa i.

Elin Wikblom