Kända svar om tillväxten men svåra beslut väntas

Sakta men säkert närmar vi oss den tidpunkt då landskapsregeringen ska presentera sina planer på hur det ska bli fart på Åland igen. Frågan är vad landskapsregeringen kan göra från sin sida för att Åland ska få ökad tillväxt. 

En del av arbetet med den kommande tillväxtstrategin har varit ta fram en oberoende analys som kan fungera som underlag för det fortsatta arbetet. Landskapsregeringen presenterade därför förra veckan rapporten ”Mot en exportorienterad tillväxtstrategi” av Bjarne Lindström. 

Rapporten konstaterar att Ålands ekonomi sedan millennieskiftet haft en svagare bnp-tillväxt än de omgivande länderna och att Åland behöver en exportledd, sektorsövergripande tillväxtstrategi. Bland annat lyfts mer inflyttning, utbildning och kompetensförsörjning, riktade företagsstöd med fokus innovation och internationalisering, förenklingar samt sänkta infrastrukturkostnader.

Budskapet är tydligt och resonemanget samt förslagen är många kända sedan tidigare. Det som däremot saknas är fortsatt verklig politisk handlingskraft. Om vi nu får ändring på det återstår att se.

Det som på ett sätt sticker ut ur rapporten är att de till rapporten intervjuade företagen trycker på behoven av att öppna upp hembygdsrätten för EU-medborgare. Det upplevs som ett hinder för att få folk att flytta till våra öar. 

På en rak fråga i Ålandstidningen säger dock näringsministern Jesper Josefsson (C) nej till förslaget att frikoppla hembygdsrätten från finländskt medborgarskap och öppna upp den för övriga EU-medborgare. 

Att kategoriskt säga nej förvånar då det för ett åländskt samhälle skulle finnas stora fördelar att som en ö mellan två EU-medlemsstater öppna upp sig. Det gäller inte minst eftersom inflyttningen från Sverige är betydande och viktig för kompetensförsörjningen. En öppning för EU-medborgare behöver därmed inte urholka språkbalansen, men det kräver tydliga skydd i lagstiftningen för svenska språket och självstyrelsen.

Att göra en förändring är däremot inte på något sätt lätt. Vi talar trots allt om ett kärninstrument i Ålandslösningen. 

Hembygdsrätten kopplas till rätten att äga mark, driva näring samt rösta i kommun- och lagtingsval och för att skydda vårt svenskspråkiga samhälle och självstyrelsen. Dessutom kräver en ändring av hembygdsrättens grundregler både riksdagens och lagtingets godkännande med kvalificerad majoritet, i enlighet med självstyrelselagens bestämmelser. Bara för att nämna några av de juridiska utmaningar som kommer med en eventuell förändring av hembygdsrätten.

Å andra sidan infördes hembygdsrätten först i 1951 års självstyrelselag, då man förde in regler om hur finska medborgare kunde få en särskild åländsk status med rösträtt och mark- och näringsrätt på öarna. Således är den i sammanhanget något som tillkommit under självstyrelsens varande. 

Det bör även poängteras att det i vissa historiska genomgångar betonas hur hembygdsrätten också sågs som ett sätt för Finland att säkra sin ställning över Åland i en tid då frågan om svenskt medborgarskap fortfarande fanns i bakgrunden. För hade ålänningarna beviljats svenskt medborgarskap skulle Finlands möjligheter att hävda Åland som sitt försvagas. I dagsläget är det troligtvis inte något som är aktuellt, men det är en del av den historiska kontexten som leder oss dit var vi är i dag. Hela vägen in i den kommande tillväxtstrategin.

Rapporten är nu levererad och tillväxtstrategin är utlovad att presenteras under tidigt 2026. Utmaningarna är kända, vägarna fram likaså och nu väntar vi bara på de politiska åtgärderna. Om det sedan finns politisk vilja, kraft och mod att gå vidare återstår att se, men det råder ingen tvekan om att allt från hembygdsrättens utformning till förenklingar är viktiga ingredienser om vi vill få far på Åland igen.