Kejsarinna eller nordiska demokratins vägvisare?

Offentliga monument är aldrig neutrala; de bär värderingar och berättelser om vem vi är och vilka vi vill lyfta fram. Statyn av den ryska kejsarinnan Maria Alexandrovna framför Mariehamns stadshus är ett bra exempel. Varför ska en kvinna som indirekt råkat namnge staden under en tid av förtryck (men aldrig vistats i staden) hyllas vid byggnaden som symboliserar stadens demokratiska högborg?

Stadshuset, ritat av Lars Sonck och invigt 1939, är mer än en byggnad – det står för demokrati och civilt styre. Arkitekten Sonck var dessutom en stor Ålandsvän. Han ledde demonteringen av de ryska befästningarna efter första världskriget och pratade för ett starkare självstyre för Åland. Stadshusets nordiska klassicism ger uttryck för Mariehamns nordiska offentliga identitet, precis som Julius Sundbloms staty står för en åländsk identitet. Jag tror inte att Sonck hade valt att placera en realistisk bronsskulptur av en rysk kejsarinna som ett blickfång i parken mellan vad som kan fattas som symboler för ett demokratiskt styrd stad i ett demokratiskt styrt, autonomt landskap.

Statyn, som är en gåva med tydlig koppling till ryska staten, restes 2011, några få år före Putin olagligt annekterade Krim, representerar imperialmakt i stället för självbestämmande, och är ett typexempel på mjuk makt – statlig påverkan genom kultur. Beslutet att ta emot och resa gåvostatyn saknade dessutom bred lokal demokratisk förankring, vilket uppmärksammades bland stadsborna. Kritiken ebbade ut efter en tid, men bronskvinnan står kvar.

Intressant är att Andrej Kovalchuk skapade ett till monument i Åbo (Mötet i Åbo 1812) ungefär samtidigt. Även i Åbo reste stadsbor sina röster mot statyn, men även där står den kvar. Alltså är vår bronsfru inte ett unikt problem; båda verken lyfter ryska historiska narrativ som betonar imperialismens tid i våra fria, nordiska offentliga rum. Båda blev till på ryskt initiativ utan brett folkligt stöd. Båda är skapta av Kovalchuk som lär vara Putins favoritskulptör.

Historien skrivs varje dag. Den är inte statisk och neutral. Att ifrågasätta statyn handlar inte om att radera historia, utan om att välja vilka delar av historia är viktiga för just vår identitet. Vilka ålänningar kunde va värda en plats i stadshusbacken? Ett starkt alternativ vore att hylla åländska kvinnan – till exempel sjömanshustrur, mödrar, författare eller politikens kvinnliga pionjärer som byggde självstyre, lagting och lokal demokrati.

Överlag borde Mariehamns stad diskutera sin helhetsplan för offentlig konst. Just Maria skulle passa bättre vid epokenliga Post- och tullhuset i Eckerö.

Aino Waller (S)