När den afroamerikanska mannen George Floyd föll offer för polisbrutaliteten i USA för nästan exakt år sedan blev det starten på Black Lives Matter-rörelsen (BLM).

Rörelsen spred sig snabbt genom hela samhället och alltsedan dess har allt från politiker till företagsledare och idrottsmän tagit ställning. Starkast fotfäste fick frågan dock på sociala medier.

En rörelse som arbetar mot den systematiska rasismen mot svarta som ännu finns kvar i delar av världens samhällen är förstås bra. Frågan är aktuell, men så fort den annekterades av grupper på sociala medier förlorade den sitt fina ursprungliga syfte.

Från att ha varit en markering mot den systematiska rasismen blev BLM närmast ett redskap för att peka finger. Det skulle göras en poäng av att det vita och västerländska är av ondska, trots att bägge i många fall är helt oskyldiga. Förtrycket av svarta blev ett vapen för att göra politiska- och identitetsmässiga poänger.

Åtminstone var det intrycket man fick av det maniska flödet på sociala medier.

Problemet med det är förstås att den vanliga engagerade tappar sitt intresse. När en rörelse kapas för att göra politiska poänger – och till lika stor del drivs av hat mot något som av vilja till förbättring – urholkas syftet.

När Israel-Palestina-konflikten under de senaste veckorna eskalerat har en liknande trend fått fotfäste på sociala medier.

Här finns en ny poäng att göra mot det västerländska, som i sammanhanget förstås representeras av Israel.

På Twitter, Instagram och Tiktok delas det bilder på gråtande palestinska barn. Det israeliska våldet framställs nästan som ett folkmord av palestinska civila. Och folk sväljer det med hull och hår.

Om man inte vet bättre förstås.

Bägge sidor bär i sammanhanget ett delat ansvar. Israel-Palestina-konflikten har alltid varit och fortsätter vara mycket komplicerad. Den bild som ges av att Palestina skulle vara oskyldigt är förstås felaktig.

Både Israel och Palestina hade efter det upptrappade konfrontationerna för två veckor kunnat välja att gå en annan väg, men bägge agerade på ett sätt som trappade upp konflikten ytterligare.

Man ska också komma ihåg att det var den palestinska rörelsen Hamas, som för övrigt är stämplad som en terrororganisation av EU, som i ett tidigt skede efter de inledande oroligheterna på Tempelberget i Jerusalem skickade iväg missiler mot civila mål i Israel. Att det skulle få motåtgärder visste förstås alla inblandade.

Det är inte heller länge sedan som civila israeler knivhöggs och utsattes för bildåd i Jerusalem. Men det glöms förstås snabbt bort när man följer situationen med en agenda.

Bättre passar det att dela en bild på ett gråtande palestinskt barn.

Judehatet i regionen är bottenlöst. Alltsedan Israel utropades har arabländerna i regionen velat förinta dem. Hade inte Israel haft stöd från USA hade de varit jämnade med marken för länge sedan.

Antalet judar som bor i arabländerna i regionen går att räkna på några händer.

Samma judehat har vi också sett i Norden med flera hatbrott. Bland annat har synagogan i Malmö gång på gång vandaliserats och i höstas skrev den svenska skoldebattören och utbildningschefen Hamid Zafar hatiska inlägg om judar på Twitter, något som ledde till att han fick lämna sin post.

Stora delar av den information som sprids om Israel-Palestina-konflikten är ren och skär propaganda. Det gäller förstås för båda sidor, men det är tråkigt att propagandan från den ena sidan används som ett medel för att göra olika poänger på sociala medier.

Det finns otaliga oegentligheter att ta ställning mot i världen men det är ett problem när urvalet görs utgående från en agenda.

Frågor som rasism och mänskliga rättigheter förtjänar mer än att användas på det sättet, och gråtande palestinska barn förtjänar mer än att bli ett verktyg för att göra poänger.

Det är lika synd om de civila offren i både Israel och Palestina.